KIVIK – en palindrom. Marknaden och Aspelin

KIVIK – en palindrom

Det var nu dags för årets Kiviks marknad. Vi har gått en sväng längs stånden och genom tivolit och sitter äntligen vid kanten av Kiviksfältet med en gudomlig cevapcici i handen. Nedanför våra fötter skär ravinen, backafallet, sin djupa fåra tvärsöver det platta sandfältet. Blicken sveper runt över den stilla vattenytan, den kyliga Hanöbukten. Det är nära trettio grader varmt.

Här skapar kommersen och knallarna sin egen kultur om somrarna och omkring etthundratusen besökare strömmar till och stortrivs. Familjeutflykt och shopping – det är nuet i stunden som gäller.

Konstnären Gert Aspelin har en omvänd syn på fältet. Jag fick hans bok Sandskrift i min hand innan jag blev sommarboende på Österlen och lika förälskad i hedarna som jag förmodar han är. Gert Aspelin började sin konstnärliga utforskning av Kiviksfältet – och just ravinen som inte är någon bäckfåra – vid 1970-talets början. Sedan dess har han målat, skulpterat, fotograferat och gjort grafik på temat. Och även skrivit ner sina filosofiskt poetiska funderingar kring de implikationer som den här unika geologiska platsen ger upphov till. I sommar visar han ett urval ur detta projekt på Lunds konsthalls utställning Omnejd, tillsammans med åtta andra konstnärer.

Fältets romboida sluttande buktande form delas asymmetriskt med det tvära snittet i hans bilder. Horisontaler och vertikaler skär sina skåror för undersökningens skull. Massornas gåtfullhet får en erotisk laddning, det vetenskapliga sublimeras. Konsten närmar sig alkemiska förståelseprocesser.

Det är en sorts jordkonst med universella anspråk. Gert Aspelin ser sandfältet i ett kosmiskt perspektiv där naturen och särskilt människan intar en viktig plats som förstående och tolkande part men som i det stora hela är lika små som sandkornen. Även sandkornen formar ett slags skrift, ett språk genom geologiska avlagringar, ett slags nersmulad tid. Att människan på jorden, liksom sandkornet är en gnistrande ljusbärande del av det oändliga mörka universum är inte längre lika självklart som det varit tidigare. Aspelins svit kring backafallet som skär genom Kiviksfältet framstår som en kärleksfull påminnelse om detta.