Att navigera i livet med ljusets hjälp. Anna Clarén och Ivan Aguéli

Att navigera i livet med ljusets hjälp. Anna Clarén och Ivan Aguéli

I skuggan av glädjen över Nationalmuseets återinvigning har jag ur den gångna veckans möten lagt två starka upplevelser på minnet: Anna Claréns presentation av sitt konstnärskap under Konstdygnet och Thielska galleriets utställning Ivan Aguéli, måleriet och mystiken som pågår till den 10 februari 2019. Båda kretsar kring ljuset som ett stöd i att navigera för överlevnad och förståelse av sitt liv, sitt öde.

Aguéli-utställningen är upptakten till firandet av 150 års-jubileet av konstnärens födelse som infaller nästa år. Det sker med en rad inlånade verk både från institutioner och privatpersoner, de senare ser man inte så ofta.

Anna Clarén deltog i det som kallas Konstdygnet, ett mötesforum i Mellansverige för konstfolk, konstnärer och konstadministratörer i bred bemärkelse. Arrangerat årligen i ett samarbete mellan regionerna i Uppsala, Västmanland, Sörmlands och Örebro län. Hennes böcker Holding, Close to home och den kommande When everything changed väcker starka känslor.

Det personliga anslaget i Anna Claréns fotografier och berättelse är svårt att missa: hon vänder sitt och sin familjs liv ut och in inför mötet med betraktaren. Samtidigt förenar hon konstnärlig autenticitet med medvetenheten om integritetsfrågor.

Det är med ljusets hjälp hon berättar om sin lycka och olycka, sin sorg och glädje. Om att livet är skört och att allt som är givet människan är ett lån. ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig…” för att citera Pär Lagerkvist. Att arbeta med foto är att arbeta med ljus, i tagningsögonblicken och vid presentationerna i såväl bok- som utställningsform.

Bilderna badar formligen i ett vitt ljus. Ett dämpat mjölkaktigt sken som skapar inte endast avstånd utan även allvar, sakral tystnad. Det vilar ett drag av helig nåd över familjelyckan liksom över upptäckten av när den håller på att gå i krasch. Ljuset kan ses som en symbolisk formulering av kärlek, av konstnärens kärlek till berättelsen och dess innehåll. Till livet och människorna. Enkelt, drömskt och utan fördjupning i mystik och religion. Det är genom den visuella formuleringen som ljusets verkan som helande och välgörande för människan kommer fram, dess läkande och terapeutiska effekter i vid bemärkelse. För själen och för kroppen.

Ivan Aguéli i sin tur är sedan barnaåren medveten om vad han väljer och väljer bort. Förtrogen med mystikerns Emanuel Swedenborgs tankevärld genom sin mor Anna fortsätter han som ung och vuxen att fördjupa sig i symbolism och tolkningar av korrespondenser mellan en materiell och andlig värld. Han gör ett uppehåll i sitt måleri för studier i språk, i synnerhet arabiska, och religion som teosofi och islam, innan han återuptar sitt måleri.

Då hade han inte bara konverterat till islam. Han har också insett att han ”måste på nytt bli konstens mystiker” och vänt sitt intresse allt mer mot att skildra mötet mellan himmel och jord. Han såg landskapen i bland annat Spanien och Egypten som speglingar av ett själstillstånd. Torra, ljusa partier i ljusgult och rosa lättas upp av luftperspektivet samtidigt som markens, materiens mörker, möter evigheten och det oändliga genom antingen linjeperspektiv eller en frontal avbildning av ett soldränkt landskap. Med innebörden att ljuset omfattar allt, som strålar av Guds kärlek över jorden.

Genom sin sol- och ljussymbolik kan Aguéli sägas väva samman politik, måleri och religionsfilosofi. Idag har ateismen fått konkurrens av trosfrågor. Forskningen har allt mer uppmärksammat äldre och samtida konstnärernas intresse för det ockulta. Simon Sorgenfreis lilla bok Det monoteistiska landskapet, Ivan Aguéli och Emanuel Swedenborg, ger en inblick i frågeställningar som kan lyftas även inför andra konstnärskap.