Venedigbiennalen 2019 – lugnet bakom aktuella dystopier
Nyligen hemkommen från Venedig är jag ännu i själ och hjärta kvar där. Sinnena bevarar än höstsolen, vattenplasket, skornas klapper mot stenarna och sorlet av människor. På biennalområdet är trängseln tack och lov mindre än kring sevärdheterna. Men fortfarande, fem månader efter utställningarnas öppnade, står folk i kö vid vissa paviljonger och salarna i Arsenalen myllrar av människor.
Årets utställning, “May you live in interesting times” ger en dyster bild av vår tid även om de direkt politiska inslagen är få. Klimatångest, fattigdom, starka känslor och våld blandas med lyhörd sensibilitet, poesi och även referenser till den västerländska modernism som i globalismens perifera sammanhang har ansetts passé. Tekniska finesser, AI och utstuderat avancerade konstruktioner överraskar här och där. Det underlättar att många av de 80 deltagande konstnärer visas både längs Arsenalens stora labyrintiska vandring och i Giardinis samlingsutställning. Det ger mer kött på benen.
I lugn och ro betade jag av det mesta och njöt både privat och professionellt av åtskilligt. Kan inte förneka min upphetsning inför att se Max Ernsts förfärande Ängeln vid hemmets härd fladdra vildsint i en holografisk installation. Likaså uppskattade jag ansatsen till att arbeta i det offentliga i en fullödig sal med fina grafiska blad av Ulrika Müller från Österrike och argentinskan Ad Minolitis färgstarka väggmålning och förtrollande figurer. Att se välgjord grafik på stora internationella uppvisningar händer inte ofta. Här fanns också stora träsnitt av Christian Maclay.
Den indiska paviljongens sammanställning av kolonialt belastade kuriositeter ledde mig vidare till Naturhistoriska museets kuriosakabinett med fina naturalier. Ett verkligen välgjort museum. Men det jag letar efter är sammanställningar av konst och kuriosa, de var dessvärre få. Glaskonst med fågelbo – där kom jag närmast.
Bonus under de tre dagarna blev de stora retrospektiven med Luc Tuymans och Arshile Gorky. Den förre en av vår tids stora som stillsamt vänder ut och in på teman kring minne, skuld och botgöring. Den senare som under sitt korta liv från Armenien till USA blev en av den abstrakta expressionismens föregångare.
Den fokuserade och långsamma genomgången av utställningarna förstärktes även av två kvällar, programpunkter kring den schweiziska paviljongens medverkan, med målet att sakta ner och dra ner på det hetsiga, ja upphettade, tempot och utvecklingen i världen. Behållningen här blev John Cages musik och tystnad.
Målning i jätteformat av Luc Tuymans, Stilleben