Grafiktriennal XVI – Nordic Contemporary Print Triennal 2020

 

Från frimärkssmå till en yta på tio kvadratmeter! Den konstgrafiska bilden har få gränser i dag. Här finns starka uttryck med allvar och förtvivlan i botten, andaktsfull tystnad eller glädjesprång – men mest stilla reflektioner och kommentarer till livets gång och själva bildskapandet. Den 16:e grafiktriennalen är en kraftfull manifestation. Galleri Sander i Norrköping fylls av en bildparad med en rikedom av konstnärligt genomarbetade visuella formuleringar och en uppvisning hantverkskunskaper, både moderna och med en flerhundraårig tradition på nacken. Att inbjudan denna gång även inkluderat de övriga nordiska länderna profilerar materialet trots att merparten är svenskt.

Förväntningarna, när vi talar om konstgrafik, ligger än i dag på den tekniska arbetsprocessen. I likhet med exempelvis skulptur eller film har de grafiska teknikerna specifikt artegna möjligheter och arbetsprocessen fortskrider beroende på den teknik konstnären väljer, kanske koppargrafik, fotopolymer eller serigrafi. Eller kombinationer av flera olika. Men utgångspunkten och resultatet är alltid ändå bildidén, som hos alla andra visuella konstformer. Ingegerd Hyltén-Cavallius berättar till exempel i sina grafiska collage historier som vore de hämtade ur commedia del’arte föreställningar, för att levandegöra känslor och tankar kring människans hopp och dårskap. I Katja Syrjäs bilder samsas de grafiska teknikerna med broderi och collage för att levandegöra ljuvliga barndomsminnen som ur ett svunnet paradis.

Jag själv kan aldrig låta bli att särskilt fascineras av torrnålssvärtans oändliga nyanser, etsningens reliefartade karaktär eller kopparstickets torrhet, för att nämna några av de äldre teknikerna.

Så stannar jag länge inför Helena Bergenruds svit med fem torrnålsgravyrer, Möjliga färdvägar, där andetagens lätthet möter glödande kolsvärta. En pust som växer till en storm. Och detta kring en brännande konflikt i världen i dag: flyktingströmmarna som ingenstans har att ta vägen.

Få bilder kopplar samman oron i omvärlden och bildskapandet. Inte särskilt överraskande dominerar naturmotiven, och endast med en mycket god vilja kan jag se funderingar kring den pågående klimatförändringen i världen hos fler än några få. Scener knutna till en stilla vardag andas än ro, än stress. Alldeles för många bilder verkar ha skapats längs redan upptrampade stigar, egna eller andras.

Men det bränner till här och där. Samernas historiska kolonialisering fyller Tomas Colbengtsons verk, tryck på både glas och pannå, med vrede. Ewa Forsberg Sjögrens fina linoleumsnitt värnar om djurens rätt. Trollsländor och fåglar fascinerar: poesi och naturkunskap flätar samman svärtans många nyanser i verk av exempelvis Torbjörn Damm eller Maja Albrecht. Djupdykning i växternas liv, som handlade om upptäckter på en annan planet, ger flera storartade verk hos Paola Didong. Den närsynta undersökningen av knölar och rötter får något surrealistiskt över sig.

Att grafik är en demokratisk konstform har upprepats under decennier. Det mångfaldigade originalet och i måttfulla format är fortfarande överkomligt i pris. Men det monumentala vänder sig till det offentliga och på andra villkor: Eeva-Lisa Isomaas nio-tio kvadratmeter stora Livias hus skulle kunna placeras i allmänna sammanhang på direkten. Verket legerar det dekorativa och storslagna med det minutiösa och detaljrika. Den intrikata tekniska lösningen som får bilden att skapa eget rum i det omgivande bruset.

Att den 16:e Grafiktriennalen kommer att visas förutom Norrköping även i Trelleborg och Luleå gör mig glad: många kommer att ha chansen att fundera över den grafiska bildens villkor. Och ge den sitt stöd.