Torsten Renqvist – ett igenkännande

Kängurun lyfter trots att brons väger en hel del. Det grovhuggna hantverket fylls av finnes och grace, av en  genomgående ömsinthet som finns i Torsten Renqvists skulpturer. Inför Galleri Anderssons-Sandströms utställning kommer jag ihåg ett långt samtal jag hade med honom. Det var nog 1985 då han premiärvisade det stora verket Lautrecs flickor, en installation med sex kvinnofigurer på Galleri Belle i Västerås.

”En gång hade jag ett jobb i Umeå och trots att jag drog av allt jag kunde från inkomsten, till och med magnecylen, gick jag med förlust.”

Han var bra på att och öppet berätta om baksidorna av att vara konstnär. Och det var han, fullt ut och med en ovillkorlig ärlighet mot sig själv. När han sadlade om gjordes det med besked. Utanför Kummelnäs i Nacka där han bodde, gjorde han 1967 en stor brasa. Där brann 80 av hans målningar.

Den läckra Kängurun som nu visas på Galleri Andersson-Sandström i Stockholm gjorde Torsten Renqvist även som offentlig uppdrag, en träskulptur till Umeå universitet 1978. Kängurun där har en liten människofigur i pungen. Skulpturgruppen utlöste då en debatt med hatinlägg och krav på att den ska flyttas. Ful, irriterande, dåligt gjord och bidragande till ökad vantrivsel – några av invektiven som beskrev den grupp där även sittmöbler ingår. I dag en klassiker, en ekologisk ikon. Och en riktig sevärdhet för långväga resenärer.