Med avskalad nödvändighet: Leonilson, Drawn (1975 – 1993)

José Leonilson (1957 – 1993) är en av de större brasilianska konstnärerna i Generation 80 – men han är knappast känd i Europa. Hur kan det komma sig? Malmö konsthalls utställning under denna pride-sommar gör slag i saken med en rik och stark presentation av ett alltför kort konstnärskap.

Extreme necessity between two people, 1990 (detalj)

Redan vid tjugoårsåldern sökte Leonilson frihet och oberoende – till att börja med, med ekonomiskt stöd från sin välbärgade familj i textilindustrin – och begav sig till Europa för att skapa en egen konstnärskarriär, innan han senare återvände till Brasilien. I Madrid, Paris, Milano och London kunde han leva i relationer som bilderna berättar om. Möten och händelser skildras och kommenteras löpande och alltmer som ett slags dagboksanteckningar. I början med starka färger och i stort format, till och med skulpturalt, senare i mer åtstramade, strikt strukturerade serier med små intima teckningar, fulla av återhållna känslor och reflektioner, parallellt med kritik och satir över rådande samhällsfenomen och hyckleri.  Han skapar ett eget gåtfullt symbolspråk med tecken, siffror och bokstäver,

Stadens gator, 1988 (200×95 cm)   Mirro, 1975 (30×40)

När han kring 1990 drabbas av hiv och insjuknar i aids använder han alltmer tråd, mjuka tyger och klädesplagg i avskalade, renskrapade verk, laddade av tystat begär och sorgen över kroppens försvinnande. De skälver av en poetiskt levande, emellanåt nästan spöklik närvaro.

Det är en utställning som berör, så viktig i dag då hivsmitta och aids trots bromsmediciner stämplar människor i många länder till utanförskap och förföljelse.