Humdrum Days, Mamma Andersson, Louisiana konstmuseum, Humlebæk (till 10 oktober 2021)
Vi blev varnade av pressansvariga att inte komma vid öppningsdags. Kön ringlar lång längs muren som löper mellan parken med de låga museibyggnaderna och gatan utanför. Sundet glittrar i bakgrunden. Barn springer omkring i färggranna kläder och små röda hattar medan de väntar på att få komma in. Jag går redan omkring i Karin Mamma Anderssons bildvärld och ser dem som små vuxna, dockor eller figuriner. Med lustiga huvudbonader tar de trevande stapplande steg i Dick Bengtssonska landskap.
Hisch Hasch, 2020
Genom den första målningen rider vi formligen in i utställningen och följer efter sju hästglada flickor uppför en brant sluttning. Deras dag väntas bli lång och kanske lite farlig, att döma av den dramatiskt röda himlen över landskapet.
På min motionsrunda springer jag varje gång under en vresig tall. En av dess stora grenar bröts i en vinterstorm men den hänger kvar genom barken som en valvbåge över stigen. Några millimeter till och den rasar. Jag springer ifrån den hotande undergångskänslan. Bara för att möta den på Mamma Anderssons utställning om och om igen.
Målningarnas pudrigt torra ytor viskar dämpade runtom oss. Men högljutt har porslinsfiguriner krossats, kärl med kvinnoansikten, avsedda för att smuggla hasch i, ligger huller om buller. Andra, redan svartnade och hoptryckta, som hämtade från grekiska-etruskiska gravar, är ännu hela. I sitt sällskap har de den glada kinesiska lyckokatten som svingar sin ena arm i varje asiatisk matbutik. Lyckohjulets vinst eller förlust. Eller livets?
Lyckokatt, 2014
Katter gör ju som de vill. En svart katt i en annan målning trotsar mattes hypnotiserande vilja. Fastän hennes ansiktsprofil dubbleras av ansträngningen vänder katten sina gula ögon bort från den betvingande armens hotfulla maning. Det är nog katten som är magikern. Det ser jag i en målning, där den vilar på en underbar soffa som glider bort med bonnardsk doftande sinnlig precision och svärta, hämtad från Manet.
Naturen smyger sig in i vår vandring genom utställningen. Tvetydigheter, ödslighet, svartnade olycksbådande övergivenhet vilar över Hillska genomblåsta träd, mytologiska svanar i teatraliska dammar. Barockens bulliga moln blir till drakar. Det är synd om inte bara människorna, i Strindbergs anda, utan hela jorden inför annalkande klimatkatastrof – den känslan pockar på alltmer obehagligt.
Hängande man, 2014
Det går inte att magiskt svinga sig ut ur denna situation, även om vi skulle följa den mekaniska dockan à la Tiepolo i en målning som tidigare varit installation. Lugnet ligger inte på sin egen skugga, för att parafrasera en av Jila Mossaeds senaste innerliga dikter. Vi ”går runt på taggar och ropar efter namn”.
Lördag, 2017
Jag finner trots allt tröst i den ljusgula eftermiddagsstämning som får väggen att vibrera av solkatter bakom ett piano. Lördag. Här drabbas jag av att känna mig hemma. Boktraven, de små bilderna ovanpå locket oroar visserligen något, tillsammans med den hängande makraméns mörka skuggor. Men sammantaget: det känns som i livet. Döden flåsar oss i nacken.