Efter stilheden – konstens kvinder tager ordet på SMK, Statens Museum for Kunst i Köpenhamn

Jag har alltid haft en aversion mot så kallad politisk konst. Uppvuxen i ett kommunistiskt land där kravet på god konst var det ideologiskt laddade budskapet, blev det för mig lätt att säga att när politisk agitation överröstar fri konstnärlig och estetisk nyfikenhet så är jag inte intresserad. Något utrymme för kritik fanns inte.

Men när kvinnokampen i Sverige under sent 1960-tal och följande decennium kom att engagera kvinnliga konstnärer på många fronter instämde jag i att all konst var politisk och syftet var att nå förändring. Numera är nyanserna och problematiseringen av frågan mer komplexa även om en historisk upprepning och omtag under post metoo-eran bränner.

De danska Rödstrumporna var Grupp 8:s motsvarighet under sjuttiotalet. Med upptakten hos en av dess konstnärer startar den pågående utställningen Efter stillheten på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn (till den 21 november). Urvalet cirklar kring de frågor som togs upp då. Liksom i ett prisma speglar sammanställningen en utveckling mot det sammansatta förhållande när konst och politik allt mer flätas samman. Den når fram till dagens läge då vi knappast kommer undan frågor, för att bara nämna några, som handlar om migration, klimatförändring eller hur de stora världsomspännande konstbiennalerna ska ordnas och besökas efter pandemin.

När personliga och historiska-politiska händelser utmanar och manar fram handling blir bra konst ändå mycket mer. Då möts vi av visuella formuleringar bortom orden, som ifrågasätter och nyanserar, och där tankar och känslor legeras med personliga experiment vad gäller hantverk, material och teknik. I verkliga och virtuella rum, i processer och  berättelser.

Lene Adler Petersens parafras på Delacroix’ La Liberté, som målades till minne av junirevolutionen i Paris 1830, fångar besökaren redan i ingångshallen. I denna installation ursprungligen från 1976 handlar det om vardagens alla plikter som kvinnan har att segra över.

Tidsspannet sträcker sig från första världskriget med Käthe Kollwitz’ kolteckningar av barn och kvinnor från det krigsdrabbade Berlin, till dagens postkolonialism. Duon La Vaughin Belle från Caribien och Jeanette Ehler, med rötter i Caribien, har arbetat fram en svart kvinnlig härskare, en skulptur med titeln I Am Queen Mary, till den tomma sockel som står kvar i Köpenhamns hamn, på en plats som minner om den danska kolonin St. Croix där afrikanska slavar arbetade. Nu samlar de medel för att gjuta den i brons.

Många verk får mig att stannar upp, jag blir berörd och road. De internationella inslagen är många. Frånvaron av svenska deltagare överraskar då det finns gott om paralleller och överlappningar av högsta relevans och kvalitet i Sverige.

Nya ord dyker upp, som till exempel hydrofeminism hos Tabita Rezaire som i sin filminstallation undersöker den påstått fria teknologin kring cyberspace och digitala nätverk. Ett annat begrepp är kvantmystisk eller kvatum-mysticism som jag hörde Lea Porsager resonera kring häromdagen apropå olika energier som hon forskar kring. De sporrar mig att få veta mer.