Anita Christoffersson på Ystads konstmuseum. Livstrådar – gömt och återfunnet

Cirklar, kvadrater, äggformade och horisontella streck som upprepas och stramas åt i en återhållen färgskala. Svart, vitt, silver och guld. Det vore lätt att tänka sig en filosofisk ingång, en invecklad teoretisk förklaring bakom Anita Christofferssons bilder och verk. Men med en konstnärlig verksamhet sedan 1960-talet bakom sig planerar bon inte att ta en doktorsgrad i konst.

Flyttkartonger, lådor, rullar och paket tornar upp sig i Ystads konstmuseums stora sal tre trappor upp. Vad ska en göra med ett dödsbo? Anita Christofferssons mor gick bort 1997 och efterlämnade mängder med saker. Hon sparade på allt. Samlingen är en berättelse om ett kvinnligt liv. Här finns inga verktyg, maskiner, skruvar och skrot som exempelvis Éva Mag tog hand om efter sin fars samlande, så som hon visade på Bonniers konsthall. Här är det textilt material, rullar, trådar, nålar, dukar, klädesplagg som speglar en nödvändig sparsamhet inför ovissa tider.

Med extrem känslighet, inlevelse och empati tar Anita Christoffersson delar av detta, lyfter fram och slätar ut. Hon fortsätter på den existentiella berättelsen inifrån sig själv och sina frågor. I stället för etnografisk eller historisk fördjupning dominerar det personliga, trots den konceptuella och minimalistiska framtoningen. Paralleller med exempelvis Louis Bourgois vore lätta att finna men för Anita Christofferssons är dramatik och stora gester främmande. Med samvetskval och sorg synar hon sitt förhållande till sin mor och sina egna val i livet.

Det är svårt att inte bli berörd, särskilt när hon tar stöd av citat från Birgitta Trotzigs författarskap. Vackert broderade meningar och enstaka ord på vardagstextilier, tygbitar. Sorgearbete och uppgörelsen med ett modersarv översätts till materialexperiment i ett personligt hållet och sparsmakat bildspråk.

Relationen mellan döttrar och mödrar är ett stående tema i både äldre och samtida litteratur. Anita Christoffersson ställer sig frågan: Är det min plikt att fortsätta det min mor börjat på? För mig känns det främmande med en gnagande tvångsmässig maning att leva om sitt liv under en tillbakablick. Eller att känna tvånget att fortsätta på någon annans liv, även om det är ens egen mor. Empatin gör större nytta i nuet och inför den kommande framtiden än genom känslotyngda tillbakablickar. Samtidigt som Anita Christofferssons konstnärligt gestaltade reflektioner är välgörande i dessa Allhelgonatider. Tidsperspektiven vidgas och i det personliga kan vi finna något som berör oss alla.

(Utställningen visas till den 5 mars 2022)