Gallerihelgen i Malmö – sjudande rik och välbesökt

Den sista helgen i september, Gallerihelgen, är i själva verket en tre dagar lång kulturmanifestation. Konst förstås, men även körsång i kyrkor, design och form i utställning och på torgmarknad i stan, promenader och naturlära i parker – allt finns. Och folk vimlar överallt när nu vädrets makter är nådiga, det minglas, fikas, äts och dricks från tidig eftermiddag till sen natt.

Galleriutbudet är stort och mångahanda, allt hinns självfallet inte med.

Men bland de bästa jag sett är Galleri 21:s kongeniala sammanställning av tre vildhjärnor, som det nu verkar: Björn Camenius, Lukas Cornix och Jesper Thour. Camenius’ spöklikt burleska målningar har på senare tid fått en mildare melankolisk grundton. Det är ett totalt sammanbrott som pågår, långsamt men kontinuerligt i hans dystopier. Desto mer uppskruvat är tempot i Cornixs abstrakta målningar, oftast på papp. Ett genuint gestmåleri med breda svepande drag och explosiva mönster. Thours målningar på formsågade pannåer skapar en flödande koreografi i gallerirummet. En högväxt domptör, Direktör med piska, får eldar att brinna och tigern att motvilligt smyga  kring bilder och besökare i galleriet.

Tankarna kring alltings entropi får sin pendang i helgens andra höjdpunkt på Lilith Performance Studio, en helkväll med försmak av undergång. Inför besöket på föreställningen ”Game Changer” förses besökarna med svarta huvor, vi leds till våra platser och radas upp längs lokalens fyra väggar. Små strålkastare med grönt ljus silar det dunkla ljuset från golvet. Dansarna lösgör sig med ojämna mellanrum från publiken, de brottas, slåss, kämpar mot våldtäktspersoner, faller samman som skjutna. Till synes deltar publiken då och då, på inbjudan, eller på eget infall? Kan jag testa att ändra det som sker och bli en game changer? Öronbedövande elektronisk musik signalerar orostider, krig med gevärsskott skär igenom publikhavet, ljud av förtvivlan, sammanstörtning, kamp och suckar men också för återhämtning. Eller för att lämna föreställningen. Den är en obehagligt tankeväckande upplevelse där sociala rörelser, maktspel och känslor, kollektivt drev och individuellt ansvar formuleras i en oförutsägbar process.

Att Signal, Center för samtidskonst, åter öppnar kommer oväntat. ”Det som står på spel” heter utställningen med Elin Alvemark och Jennifer Spångerud. Signal har fått flytta till nya lokaler i samma kvarter längs Monbijougatan. Utställningens stora tredimensionella former adresserar känsligt problemen kring just detta. Stadsutvecklingen slukar billiga lokaler, gentrifiering och kontorisering pågår.

Som en följd börjar det bli ont om konstnärsateljéer, något som kan skada Malmös goda rykte som en dynamisk konstscen här i landet. Flera konstnärsgrupper har hotade ateljéer i närheten av Celsius Project, där vi ser en intressant performance om textilproduktion och kapitalism av Vibe Overgaard en av kvällarna.

Mycket mycket mer finns det kvar. Innan vi fortsätter pustar vi ut på The Cowgirl Gallery på Möllan där den engelske konstnären John Molesworth har förvandlat lokalen till en levande mötesplats. Matisse’ anda skymtas bakom allt folket och de små keramiska figurinerna är händigt träffsäkra.

Men till slut inställer sig frågan: Varför inte dela upp helgen på flera helger under en höstmånad? Det skulle kunna bli en lugnare upptakt med större behållning.