Får jag tycka vad jag vill? – funderingar inför Coronasamlingen på Skissernas museum i Lund

Utställningsvy med Lisa Wallert In the grey, keramisk skulptur i förgrunden och Behjat Omer Abdulla Unidentified Objects, teckningar längst bort

Under 2021 köpte Statens konstråd, liksom Moderna Museet, in konst för 25 miljoner kronor för att stötta det svenska konstlivet under pandemin. Skissernas museum i Lund visar just nu ett urval av denna så kallade Coronasamlingen. Statens konstråd är en statlig myndighet. I utställningen är det lätt att se uppdragsformuleringarna konstrådet följer: det finns en mångfald i konstnärernas bakgrund, den geografiska spridningen är stor och bredden i stilistiska och mediala uttryckssätt är påtaglig. Konstnärlig verkshöjd och kvalitet håller bra och utställningsbesöket är en överraskande givande upplevelse.

Signe Johansens Trofé Collection omgiven av Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret (till höger) och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar

Vackraste rummet är utställningens sista. Det vetter mot parken utanför entrén med stora fönster som fångar himlens ljus och höstens färger. Från taket hänger Signe Johansens Trofé Collection likt en gigantisk takkrona av sammanflätade renhorn i vitt gips. På väggarna drar de starka färgerna kompositionernas genomtänkthet och livfullhet i två målningar uppmärksamheten till sig, Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar. Jag njuter av energin de utstrålar. Till min förvåning säger bildtexterna att den första handlar om att vara både inom- och utomhus samtidigt, och den senare och vårt bruk av skog och mark.

Men jag börjar från början och läser uppmärksamt de medföljande texterna kring varje verk, ett tiotal rader förutom namn på konstnär och verk, liksom den använda tekniken. Det slår mig efter ett tag att dessa korta informationer genomgående handlar mindre om konstnärernas bakgrund och mycket mer om hur jag som betraktare ska tolka de visuella formuleringarna. Som ett manande påbud. Här lyser myndighetens uppdrag igenom, den osynliga ideologiska styrningens tolkningsföreträde.

Men sådant är ett trubbigt verktyg för att värdera konst. Den visuella gestaltningens kvaliteter som till exempel färg, form, rumslighet och rytm osynliggörs. Bildupplevelsen är till att börja med alltid sinnlig och den slinker förbi hjärnans rationella logiska centra vid det första direkta mötet med ett konstverk. Sinnena förmedlar och skapar den dominerande estetiska upplevelsen som påverkar oss innan vi börjar klura på budskap och innehåll eller utforskar konstnärens skapande process. Dessa kan fördjupa eller förfrämliga våra första intryck (för det mesta i varje fall, om vi inte är professionella, vana betraktare).

Johanna Gustafsson Fürst, The Wawe, träskulptur

Jag lämnar dock min irritation över texterna, de är dessutom lite längre i den medföljande katalogen. Och tänker att det svåraste för Statens konstråds personal ännu återstår: att hitta rätt plats för verken på olika statliga verksamheter i landet, arbetsförmedlingar, skattekontor, universitet, fängelser eller Regeringskansliet och ambassader. Möten och initierande samtal är nödvändiga med dem som dagligen ska umgås dessa verk. Syftet att den utplacerade konsten ska representera och spegla förändringarna i vårt samhälle borde trots allt väga något mindre jämfört med att människor ska må bra av att ha verken runt sig. Och vilja ha dem kvar, åtminstone ett tag.