Ernst Josephson – Konst, poesi och musik

Läs i Magasinet Konkret min recension från den 21 december 2023 om Waldemarsudddes utställning i Stockholm: Helhetsgrepp på Ernst Josephsons livsverk – Magasinet Konkret

Ernst Josephson, Extatiska huvuden, odaterad. Olja på trä. (Foto: Erik Cornelius / Nationalmuseum)

Ända sedan den franske konstnären Jean Dubuffet kring 1945 uppmärksammade konstnärer som skapade under sina sjukdomsperioder har så kallad sjukdomskonst mer eller mindre betraktats som något lite vid sidan om och annorlunda, som ”outsider art” eller rent av särlingskonst. Under senare år har dock ett allt större intresse suddat ut gränsen mellan det ”friska” och det ”sjuka”. Detta parallellt med större social och samhällelig acceptans av olika funktionsvariationer. Storartade konstnärskap har introducerats internationellt exempelvis på biennalerna i Venedig. För att nämna några: 2017 visades Judith Scotts från USA färgstarka kraftfulla textila skulpturala objekt, 2022 ställdes danska Louis Marcussens, med artistnamnet Ovartaci, fantasifyllda landskap ut, befolkade av symbolladdade djur och människolika figurer.

Utställningarna här hemma i år fortsätter i denna riktning. Karin Mamma Andersson och Tal R har hämtat inspiration från CF Hills sjukdomsteckningar på Malmö konstmuseum och Kulturen i Lund visar utställningen En annan värld – konst från Sankt Lars sjukhus med verk skapade av patienter intagna på Sankt Lars sjukhus. Samtidigt pågår Ernst Josephson. Konst, poesi och musik på Waldemarsudde i Stockholm. I ett helhetsgrepp flätas här för första gången Josephsons sjukdomskonst in i hans livsverk som fram tills nu behandlats separerade från varandra. Det som tidigare kallats sjukt vilar latent under det friska och tänjer dess gränser.

Ernst Josephson (1851–1906) växte upp i Stockholm i en judisk högborgerlig familj där kulturen var en bestående del av vardagen. I släkten fanns musiker, teaterfolk och det var självklart att barnen lärde sig spela piano, sjöng och skrev små texter och dikter. Ernst Josephson började på Konstakademien som 16-åring och under flera års studieresor runt om i Europa utvecklade han en virtuos teknik. Ambitionerna sattes då han 20 år gammal formulerade satsen ”Jag ska bli Rembrandt eller dö.” Han fängslades av dennes ljusbehandling och kolorit och kopierade flitigt även andra storheter som Tizian och Velazquez. Flera av dessa kopior ingår i utställningen.

Han känsliga begåvning skärpte blicken för andra människors sammansatta karaktärer. Som porträttmålare fångade han ett psykologiskt djup, stämningar, ambitioner och erfarenheter hos dem han hade framför staffliet, familjemedlemmar, mecenater, kollegor. Det känsliga porträttet av konstnärsvännen Carl Skånberg, med gröna och silvrigt gråa milda toner från en bakgrundsgobeläng, antyder inte de oppositionella tongångar som denna delade med Josephson. Tillsammans med andra kollegor och studiekamrater, som också fortbildade sig i Paris, kritiserade de den gammalmodiga undervisningen vid Konstakademien i Stockholm. Väl på hemmaplan bildades konstnärsgruppen Opponenterna 1886. Men när Josephson då inte var i Stockholm, valdes han inte till ordförande, något som sårade honom, han kände sig förbisedd. Målningen Falskspelaren eller En skandal i societeten från 1886 har tolkats som en skildring av denna händelse.

 

Målat med skissartade och febrigt drivna penseldrag kontrasterar den den överdrivet genremässiga realismen i Spanska smeder, tillkommen på resa i Spanien några år tidigare. Han stannar vid realismen och intresserar sig föga för friluftsmåleri. Den drivna tekniken och realismen leder honom mot expressionism, i synnerhet när den psykiska hälsan sviktar.

Under sina så kallade vandringsår kommer Josephson sommaren 1887 till klippön Bréhat utanför Bretagne, tillsammans med kamraten Allan Österlind. Livet blir svårt för båda, pengarna räcker inte till. Men genom bekantskapen med Madame Depuis börjar de delta i spiritistiska seanser. Josephson rycks med alltmer, han slutar måla. Nu tillkommer diktsamlingen Svarta rosor och de så kallade andeprotokollen. Till slut drabbas han av en psykos med hallucinationer och hamnar på Ulleråkers hospital i Uppsala. Något år senare börjar han åter teckna och måla. Då släpps konventionerna och det han lärt sig används på ett helt nytt sätt. Färgpaletten klarnar, penselskriften flyger rytmiskt i sjok och figurernas proportioner förvrängs i nya perspektiv.

Näckenmotivet utgör en bro mellan hans tidigare och senare målningar. En första skiss gjordes redan 1878 och under vistelsen i Eggedal i Norge 1884 målar han till delar av målningen med en ung bondpojke som modell ute i det fria vid den brusande forsen. Det extatiska och hängivna transtillståndet hos Strömkarlen chockade samtiden när den visades. Man tog inte till sig manifestationen av esoterism, Josephsons upplevelse av en dold upphöjd sanning, och skrattade åt den förgyllda hardangerfelan (som dock visade Josephson kunskap om fiolen som instrument).  Prins Eugen köpte målningen på Josephsons första separatutställning 1893 och efter att Nationalmuseum tackade nej till en donation, fick den sin fasta plats i stora Salongen på Waldemarsudde.

Under sina spiritistiska seanser upplevde Josephson sig som medium. Han träffade fornnordiska gudar, historiska personer, Sveriges många kungar, musiker och vetenskapsmän. I sina teckningar möter vi dem alla. Swedenborg, Gustav Vasa och Drottning Christina med stor näsa och utsträckt arm till hälsning, iklädd vid hermelinmantel. Josephson var en skicklig tecknare, i de sena teckningarna driver han den elastiska linjen till stora böljande famntag kring detaljer, energi och kraft strömmar genom bilderna likt en osynlig ande. Inte sällan är teckningarna också kolorerade.

Utställningen och den digra katalogen presenterar även Ernst Josephsons dikter och musikskapande. Bakom diktsamlingarna Svarta rosor och Gula rosor hör vi traditionella pianostycken. Bildningstörst och storhetsvansinne kopplas samman men inget når den kvalité som bildkonsten.

Utställningens djuplodande helhetsgrepp över Ernst Josephsons konstnärskap ger vid handen att han både var i fas med sin samtids konstnärliga händelser och samtidigt banade en egen väg som gjorde att han ställde sig utanför. Det är inte tack vare frånvaron av impressionism och lätt friluftsmåleri som gör hans livsverk unikt utan de sena teckningarna. De inspirerar, stimulerar och utmanar fortfarande.

Kristina Maria Mezei