Läs min recension:
Omkonst – Julia Selin – Galleri Thomas Wallner, Malmö
Julia Selin, Wide spred love, (175 x 84 cm)
Vivian Suter – alla verk är utan titel och utan årtal
Jord, lera, vatten, gamla löv, spår efter händelser i natur och väderlek omvandlas till organiska delar av Suters bilder.
Vivian Suter är född i Bunos Aires 1949, av exileuropeiska föräldrar. Fadern ägde ett textiltrycker, modern Elisabeth Wild var konstnär. Vid 12 års ålder flyttade familjen till Schweiz
Kan en konstnär flytta naturen till en museal utställningshall? Utan att låta den bli ett objekt som ska undersökas, registreras och dokumenteras? Naturen förvandlas och utgör en del av den kreativa processen bakom tillkomsten av Vivian Suters stora målningar. Som i ett slags ekologisk samhörighet införlivas omgivningens krafter och spår i hennes verk samtidigt som hon själv flyttar ut i den natur som omger henne.
Senast jag såg dessa verk för drygt tio år sedan på documenta 14 i Kassel fladdrade målningarna i vinden, genomspolade av ljus och skurar. Nu är turbinhallen på Moderna Museet i Malmö nästintill tapetserade med hennes målningar inte bara från golv till tak, de täcker till och med en del av golvytan. Vi kan gå upp på en bro mitt i salen för att få en bättre vy över dem. De slukar betraktaren och delar med sig av den numera ljusa energin och vitaliteten som också upplevs här i våra nordiska breddgrader nu när våren kommer.
Vivian Suter bor sedan 1983 i Panajachel i Guatemala. Hennes hus och stora trädgård är en del av en tidigare kaffeplantage. Kaffebuskar, stora fikonträd och en hel skog med ett nätverk av stigar är hennes ateljé. Hennes hundar, liksom bina och fåglarna, ingår i det organiska utbytet, de befruktar och berikar det konstnärliga arbetet på samma sätt som naturens material gör. Målningarna hänger och ligger utomhus, jord, lera, torra löv och kvistar, grenarnas och skuggornas silhuetter skapar dynamiska mönster och färgerna flödar. Slumpen, det oförutsedda, tidens flöde och väderleken samarbetar med henne.
En bro mitt i turbinhallen ger nya perspektiv på målningarna
Det finns en parallell till synen på naturen inte bara hos romantikerna utan även hos abstrakta expressionister som Pollock eller Yves Klein, för att nämna några. Titeln Jag är Godzilla anspelar på ett japanskt sjömonster men det är också ett spel hon spelar mede sitt barnbarn på sex år. Utställningens rubrik visar också att Vivian Suter inte är rädd att ta plats och bre ut sig. Detta gör hon dock utan någon ”kulturmans”- anspråk, utan att hävda individuella begär och makt. Lyhördheten för och den intima närheten till naturen är ett välkommet inslag i vår tid då klimatförändringens följder, krig och upprustning i omvärlden och sociala mediers negativa inverkan på mänskliga relationer och utveckling hotar förståelsen och inlevelsen i grundläggande förutsättningar för människoliv på jorden. Jag lämnar utställningen fylld av glädje och energi.
Utställningen pågår till den 31 augusti 2025.
Läs i Opulens vad jag skriver om Idun Baltzersen och hennes utställning i Kalmar
Elisabeth Frieberg, Sun, Corner, Space (209×157 cm)
Omkonst – Elisabeth Frieberg – Galleri Thomas Wallner, Malmö
På vernissagedagen hade jag ett fint samtal med Elisabeth Frieberg.
Generöst berättade hon om sitt lustfyllda arbetssätt i ateljén, sina resor världen runt, sökandet efter de rätta färgerna och valörerna som motsvarar de platser hon besökte, antingen öken, en ort, en betydelsefull plats eller naturen, en skog, sjöar eller himlar.
Också om det intensiva arbetet med den 120 meter långa och färgstarka målningen som löper längs Handelshögskolans väggar i Stockholm som invigdes för ett par år sedan.
Men de målmedvetna arbetsåren krävde sitt. Hon tog även upp sin tunga år med utbrändhet i början av 2000-talet. Och behovet av att kroppsligt backa upp lusten att måla i stort format ledde till tre ryggoperationer som hon håller på att lämna bakom sg.
Allt detta får givetvis inte plats i en recension som kom snabbt efter invigningen av Thomas Wallners nya galleri i gala hamnkvarter i Malmö. Det ligger roligt nog mittemot den plats på andra sidan vattnet där han spelade musik närhans började sin karriär. Och galleriet är granne med en bra lunchrestaurang.
Galleri Thomas Wallner. Malmö
Västra hamnen – utsikt från galleriet
Lilith performance studio Durational Space #5
Lilith performance studio överraskar – som alltid – även denna gång. I den femte av performance-serien Durational Space kombineras fem tysta scener med ett ljudverk av Jean-Louis Huhta som tonar ut över rummet och aktiverar allt annat som försiggår. Den ambienta ljudpanelen följer den långsamhet och koncentration som präglar de pågående processerna. Vid en bardisk där Josefina Björk serverar egna drycker, vid en trampmaskin där Anders Engman i rött ljus trampar uthålligt medan hans kropp alstrar mjölksyra och hans juicer fermenteras. En brottningsmatch pågår mellan två män, milt, intimt och lekfullt där Elias Björn testar vad som kan accepteras eller förnekas i kollektiva sammanträffanden som formar oss. Och till slut: kärnfrågan som genomsyrar allt.
Den ställs av Roxy Farhat: hur länge ska vi konstnärer hålla på när kulturen monteras ner, högervindar blåser, krig och konflikter pågår och världen håller på att gå under. Har konsten accepterat sin egen undergång eller kan konsten bidra till att rädda framtiden? Besökarna får fem frågor och tar god tid på sig att svara. Deras texter och reaktion kommer att få Roxy Farhat att ta beslut om att lägga av eller fortsätta.
Förutom att engagera sig politiskt så ligger i och för sig svaren redan i de andra performancerna: uthållighet vinner i längden, långsam och sammanbiten men tolerant, subversiv och fantasifull, kreativt nyskapande som ger vinster på flera plan, i stället för konfrontation i politisk aktivism och plakatkonst för en bestämd ideologi. Kanske en väg att följa? Den 7 december möter hon sin publik för att meddela sitt val.
Emily Gernild, Grubbes Have
Emily Gernild, Måneblomst
Det är uppfriskande roligt att gå runt bland bättre gallerier i Köpenhamn. Några namnkunniga ställen, bra konst och en bredd med kvalitet som inte nödvändigtvis experimenterar och river ner gränser, språkligt, konceptuellt och performativt som så ofta fallet är hos unga konstnärer.
Jag njuter av färgens harmonier och dissonanser i Emily Gernilds storslagna målningar på Galleri Bo Bjerggaard. Det märks att hon har haft ett extra år i sin utbildning i Düsseldorf med Tal R som professor. I hennes stora målningar omger lätta konturer de organiskt framväxande formerna, färgen lever och tycks andas, den sjunker och höjer sig som en bröstkorg. Gula citroners lyskraft vägs mot svärtan och de rosa tonerna kan smaka både blod och rosenvatten.
Pierre Knop, Silence before the Storm
Alldeles i närheten på Gether Contemporary ser jag målningar av fransmannen Pierre Knop. Förföriska landskap med skogsklädda toppiga branter i starka färger växlar med eleganta eller intima interiörer. De konsthistoriska referenserna är många och breda. Detaljarbetet är rastlöst minutiöst. Nyansrikedomen kopplas till brinnande färgkontraster. Men bakom vardagens ro vibrerar det sublimas existentiella oro. Välställda västerlänningars.
Vi hinner med både en träffsäker keramiker och grafiska experiment. Klara Liljas hjärtan i vita, röda, rosa och svarta glasyrer fångar själens och sinnets stämningar på Eighteen Galleri.
Klara Lilja, Alive (detalj)
I en lång rad tvärsöver väggen hänger de längs rummets ena sida. Urgröpta eller blomprydda, kramade av krabbklor eller hophållna med ett bandage skulle de kunna användas som poetiska emojin. Ibland och innerst inne glittrar guldet till.
Bank & Rau, Original, Ulven och dagsordern (på väggen)
Bank & Rau, Original (pappersverk)
I Danske Grafikeres Hus testas gränserna för vad som kan kallas grafik i dag. Och det, rejält, i en installation av duon Bank & Rau. Här tar den traditionella grafiken steget ut i rummet och blir till skulpturala former tillsammans med andra material, vardagliga som textila rester efter klädesplagg eller skumgummi. Tryck kombineras med textilfärgning och stärkelse, sömnad med klistrande och tredimensionellt konstruerande. Slitna färdiga föremål som en fåtölj, en toasits, används för att skapa en berättelse. För det är installationens kritiska budskap, vad gäller vårdens situationer, som är i fokus.
Det grafiska uttrycket blir tillsammans med andra tekniker en del i detta.
Marta Minujin, Madrasser, 2022
Ja, det är en härlig dag som avslutas med vernissageparty på Copenhagen Contemporary där Marta Minujin från Argentina ägnas en stor utställning, den första i Europa. Född 1943 och med rötter i popkonsten är hon en föregångare för performancekonsten. Jämförbar med Niki de Saint Phalle eller Yayoi Kusuyama. Stora format, psykedeliska färger, ständig rörelse och bejakandet av det tillfälliga har hon kopplat till samhällskritik, men alltid med närhet till vitalitet och glädje. Och det är detta vi tar med oss hem sent på kvällen.
Vart är grafiken på väg? De traditionella gränserna tänjs och omdefinitioner väntar på att formuleras. De har stått i farstun länge även om det blev tystare ett tag efter uppgången på 1970–1980-talen.
Märit Aronsson-Towler, omsluten av landskapet, Bokskulptur av träsnitt på bomullspapper 2024
Megan Adie, Sonnets, elegies and odes. Artists book med letterpress, cyanotyp, relief- och digitalt tryck, 2023.
Jag får napp i dessa tankar när jag besöker Tjörnedala konsthall i Baskemölla på Österlen utanför Simrishamn. Här vidgas grafikens konventionella gränser. Bildskapandet bygger på upplevelser av rumsliga och tonala upplevelser. Landskap, musik, texter och skrivande flätas samman – som det faktiskt så ofta sker i livets kreativa flöden. Men glädjande nog finns här ett stort intresse för själva det grafiska hantverket, teknikvalet, liksom kombinationerna av gamla och moderna lösningar, valet av papperskvaliteter, viljan att lämna det tvådimensionella och ta plats i rummet. Att avstå från upprepningen i form av en upplaga förefaller numera vara ett grafikerns stolthetstecken, monotypier och sammanfogade rumsliga tryck förvandlas till delar av en performance och delar av rumsliga föreställningar.
Märit Aronsson-Towler, Secret Messages, Artist book, risografi.
Lina Nordenström, SOL – när frågan väl är ställd, boktryck
Megan Adie, Märit Aronsson-Towler och Lina Nordenström – alla tre i Tjörnedalas utställning Språkspel tänjer gränserna och söker hybridformer, nya lösningar. Samtidigt njuter jag av det professionella hantverket. Den djärva hanteringen av tryckt handskrift, sammanfogad med blindtryck och elegant upphängd i rummet – likt en orm, hos Märit Aronsson-Towler. Eller hennes vackra landskapsfantasier som omfamnar sig själva. Utnyttjandet av den gamla japanska träsnittstekniken, tryckt med luminösa transparenta färger på fiberlätt papper som tycks andas medan jag tittar på dem – det är Megan Adies artists books. I ett nästa steg förvandlas de till meditativa videoverk där bokstäverna tycks ljuda, försiktigt och med utrymme för inlevelse. Hos Lina Nordenström dansar bokstäverna frejdigt och humoristiskt, de skapar egna världar utan semantisk logik. Ett boktryck som stiger fram under ögonlocken när en slagit igen en bok.
Grafik som konstart har länge betraktats genom de traditionellt krävande tekniker och processer som förarbetet innebär. Själva bildskapandet kom gärna i andra hand. Hantverksarbetet med att tillverka underlaget, tryckproceduren och inte sällan ett samarbete kring tryckningen intog konnässörernas främsta intresse. Reproducerandet av en unik, förlaga, en matrix har varit en hörnsten för vad grafik är: det mångfaldigande originalet.
Sirkku Ketola, Vitãlis, grafikinstallation
Nyss hemkommen från Finland – också där, i Åbos konsthall, såg jag en imponerande grafikutställning som följer de nya spåren i grafik som konstart. Sirkku Ketolas Vitãlis: en rumslig installation med handtryckta ornament på pappersrullar som tar plats i rummet. De hänger rytmiskt böljande från taket eller sträcker sig utsträckta längs väggarna och berättar om omvälvande ljusupplevelser främst från Benin. Vibrerande röda och gula färger, ovala former med upprepningens magi både visuellt och i arbetsprocessens spår där det hantverksmässiga och det digitala kombineras. Med performativt inslag när installationen aktiveras för stunden.
Höstens galleriupptakt i Malmö får besökarna att svettas. Den ovanligt varma septemberkvällen inför första helgen i månaden gör gallerilokalerna på Båstadsgatan extra varma. Men det är en imponerande vidd av konst som lockar.
Ingeborg Blom Andersskog, Moving Lines, måleri – teckning på pappersrullar, SPARK.
Ingeborg Blom Anderssog, Att teckna ett rum (hämtad från konstnärens hemsida)
Jag börjar med norska Ingeborg Blom Andersskogs jättestora bemålade pappersrullar, som formar sig till dynamiskt svällande arkitektoniska volymer i det begränsade gallerirummet på SPARK. Keramiker från början har hon med tiden expanderat sina verk i rumsliga sammanhang och gjort det även genom sin egen kropp. Det hon på SPARK kallar teckningar formar sig till arkitektoniska volymer, måhända i väntan på att förverkligas/byggas. Likt ett mörkt hål i universum slukar svärtan allt ljus i den sena eftermiddagssolen.
Per Gustafsson, 84 målningar på väggen, Timo Menke, matta med digitalt tryck. Johan Sandström från Molekyl gallery berättar om utställningen
På Molekyl gallery är Per Gustafssons 84 små målningar uppsatta som ett dagboksflöde på en hel vägg. Mittemot hänger även Alice Máselnikovás känsliga kolteckningar och en ömsint utformad akvarell. På golvet ringlar det abstrakta modernistiska mönstret i ett förvrängt övervakningsperspektiv som digitaltryck på en matta av mångsysslaren Timo Menke.
Till sist på Galleri CC har Anne Munnecke från Danmark gjort en sinnligt vacker installation med fokus på växter som hon använder till att göra färgpigment av. För både batik och måleri. Det finns ett starkt miljöengagemang som driver på. Och nyanserna imponerar. Särskilt indigon, den japanska vejden som inte är den samma som den traditionella svenska.
Alice Máselniková, kolteckning och akvarell, Molekyl gallery
Tuss Marie Lysén Peace, stillbild ur video Rostrum
Å på Galleri Rostrum ger samtidigt Tuss Marie Lysén inblickar i en pågående konstnärlig process i olika media. Den starka empatin räcker inte för att stilla hennes frustration inför krig och lidande som pågår i världen runtom oss. Ur väggstora teckningar, textbaserad video och installation växer längtan efter fred och stillhet i vardagen.
Tyss Marie Lysén vardagen mitt i världen Rostrum
Efter att ha sett Martha Ossowska Perssons utställning på Västerås konstmuseum med mästerliga och obehagligta akvareller i stora format råkar jag läsa Carolina Thorells diktsamling I varje grässtrå såg jag en eld.
Martha Ossowska Persson, Ljusets rörelse i mörkt vatten. Akvarell.
…”ja, som själva värdet I att fläta fingrarna samman/fastän döden ” skriver Thorell i sin sjätte diktsamling.
Samtidseko. Var är utvägen?