Aida was here. Aida Chehrehgosha i Hallstahammar

Att vara artist in residence under en period innebär en oförutsägbar tid för inte bara huvudpersonen utan även för dem som är inblandade i kanten av projektet. När Aida Chehrehgosha valdes bland sökanden för Art Space projektet i Hallstahammar visste vi inte riktigt vad hon skulle göra av sin tid. Visst hade hon presenterat ett slags idéskiss och det utskickade open call förfarandet hade givna ramar och förväntningar. Men hon är ju erfaren stillbildsfotograf och filmare, van att jobba i team och under strikt schemalagd tidspress … Nu skulle hon arbeta med tuffa material, verktyg och bara händer, fysiskt och, ja, hålla på.

Samarbetet mellan Strömsholms Kanal AB, Kanalbolaget kallat, Ekomuseum Bergslagen, Konstfrämjandet och Region Västmanland gav stora möjligheter. Kanalbolaget förvaltar 11 mil med 60 slussportar som också är en del av sevärdheterna i Bergslagen. Slussarna behöver ständigt underhåll, kräver specialvirke, stockar med ålder och hållbarhet, hantverkskunskaper och naturkunskap i stort. Ett historiskt belastat material – som också blir över när det inte längre håller mot väta och tidens tand.

Aida Chehregosha fick tillgång till allt detta samt en liten röd stuga vid vattnet, nära ”hyttan” där reparationerna utförs. Efter workshops med ungdomar i början av sommaren fick hon några veckor för att förverkliga sin idé. En föreställning som genomgick förändringar under processens gång. Enkelt sammanfattat: från åsnan ”Iors depphus” till ”Familjen” med 7 små barn.

Nio meter höga träpålar med ristningar och vitmålade toppar ligger i Strömsholms Kanals reparationsverkstad, hyttan kallad, och väntar på att resas på en framtida plats i Hallstahammar

Bakgrunden är mycket personlig: Aida kom till Hallstahammar vid åtta års ålder. Den ständiga känslan av att vara invandrare, tjej och utanför skapade frustration, avstånd och traumatiska minnen. Motsättningarna med omgivningen, skolan och familjen, blev stora och hon ville bort. Nu, när hon står mitt i en konstnärlig karriär och har egen familj ser hon dessa år med en annan förståelse. Verket som hon skulle göra var tänkt att spegla den här förvandlingen. Det kan låta okomplicerat och självklart.

Arbetet i trä och i stora mått får mig att tänka på Baselitz, Kirkeby. Den inspelade processen under residencytiden med utgångspunkt i arbetsprocessen är under produktion, med Aidas makes, Christian Haags assistans. Med tanke på allt arbete i trä och ristningar – det är bara träsnitt i stort format som jag saknar. Tänk om verket kunde få placeras enligt Aidas önskan: i den närbelägna Skantzjön med trampstenar för att komma nära.

Sättet att arbeta med de stora trästockarna, med verktyg från finstilta borrar till kraftig motorsåg, tjärlukten, färg- och kalklösningarna var något nytt för Aida. Långsamheten, ron, ett meditativt flow när hon ristade sitt tonårsklotter i stockarna: Aida was here, Aida was here … om och om igen.

Art Space som projekt, genom sina samarbetspartners, är också en påminnelse om naturens värden ur framtidsperspektiv. Konstverk, placerade på rätta ställen gör att vi uppmärksammar värdet av en vattenåder i stora skogstrakter, växtlighetens mångfald och att vi stannar kvar på de kultur- och näringshistoriskt viktiga platserna.

Nu återstår väntan på kulturnämndens godkännande av plats för utplacering av de fem stycken nio meter höga stockarna som stöttar varandra likt familjemedlemmar under barnens uppväxtår. Därtill sju låga stubbar, också de svarta och försedda med klottret Aida was here. Väl det gjort har Hallstahammar fått ett konstverk som berättar om vikten att hålla samman, stötta varandra och att släppa in dem som är nya och annorlunda. Ett verk som både pekar bakåt och framåt i tiden. Och utgör på samma gång en anslående blick i stadslandskapet.

Överläggning mitt under arbetet. Aida Chehrehgosha och Christina Haag i Kanalbolagets hytta.

Ord, kommunikation och språk är temat för ett par utställningar i Göteborg denna sommar. Det verkar som om att använda ord för att dela upplevelser, erfarenheter, kunskap och åsikter har blivit problematiskt på senare tid.

Det är ju med ordens hjälp vi skapar och ordnar vår omvärld.  Vår förståelse av sammanhang runtom oss nyanseras ytterligare av konstnärligt genomarbetade visuella uttryck, de öppnar för nya föreställningar och kreativa omdefinitioner. Som konsthistoriker, kulturjournalist och konstadministratör som arbetar med båda väger jag orden ofta på guldvåg och försöker paradoxalt nog vara både exakt och öppen för skiftande förståelsehorisonter.

Den marockanske konstnären Mounir Fatmi, aktuell på Göteborgs konsthall, bär på en enorm misstro på ordens kommunikativa betydelse i sociala sammanhang och för mellanmänskliga relationer. Han ser bakåt i tiden och hävdar att ord är något obsolet och inexakt. Det är denna frustration som han formulerar i sina verk. Han ser misslyckandena i religiösa och ideologiska sammanhang.

Mounir Fatmi, In the Absence of Evidence to the Contrary. Ljusrörsinstallation och detalj med texter kring Ljus ur Koranen

Och visst: idag finns det allt fler personer och grupper som fråntar orden det hävdvunna och traditionella, överenskomna innebörd och betydelser. Så skapas instabilitet och ett gungfly där information misstolkas och missförstås. Till slut ifrågasätts den fasta gränsen mellan sinnenas och kunskapens sanningar.

Säkerligen kan konstnärliga uttryck illustrera den här brännande aktuella processen som nu pågår världen över och som vi under tidigare kristider i historien redan bevittnat flera gånger om. Konstverket behöver dock mer än att vara en kommentar. Innebörden ligger till syvende og sist i betraktarens ögon, förståelsen sker i samverkan mellan avsändare och betraktare, i en globaliserad värld oftast på olika villkor. Vi uppskattar medeltida altarskåp och renässansens storverk med kristendomens berättelser även om vi är icketroende. Vi lämnar, som tur är, fastlåsta ideologiska och religiösa tolkningar. Och i ett öppet möte mellan konstverk och betraktare uppstår dialog och tankar som pekar framåt, i stället för bakåt.

Mounir Fatmi, The Paradox (sågklinga med utsågad arabesk, verser ur Koranen) och Modern Times, video

Mossor, lavar och svampar har svårt en varm sommar som årets. Men i konsten avslöjas deras skönhet och hemligheter. Gunilla Widholm har i decennier arbetat med grafik enligt konstens alla regler. Rättare sagt: hon har följt det grafiska hantverkets mödosamma och långsamma procedurer och tekniker. Etsning och torrnål har hon valt för att närma sig växter närmast naturens hud. I serien Kryptogamer, som hon nyligen visat i bland annat Galleri Blå i Gärsnäs, har hon synat mossornas, lavarnas och ormbunkarnas livsförutsättningar och formvärld. Klassiskt rent, varsamt och finstilt, och med fokus på det minutiöst noggranna detaljarbetet. Hon spänner trådarna till Dürers naturstudier och Stig Borglinds blomsteruppsättningar. Bakom enskildheter anar jag naturens storhet. I det lilla döljer sig det stora: neutriner genomströmmar allt levande på jorden och det som är närmast oss delar vi med hela universum.

KIVIK – en palindrom

Det var nu dags för årets Kiviks marknad. Vi har gått en sväng längs stånden och genom tivolit och sitter äntligen vid kanten av Kiviksfältet med en gudomlig cevapcici i handen. Nedanför våra fötter skär ravinen, backafallet, sin djupa fåra tvärsöver det platta sandfältet. Blicken sveper runt över den stilla vattenytan, den kyliga Hanöbukten. Det är nära trettio grader varmt.

Här skapar kommersen och knallarna sin egen kultur om somrarna och omkring etthundratusen besökare strömmar till och stortrivs. Familjeutflykt och shopping – det är nuet i stunden som gäller.

Konstnären Gert Aspelin har en omvänd syn på fältet. Jag fick hans bok Sandskrift i min hand innan jag blev sommarboende på Österlen och lika förälskad i hedarna som jag förmodar han är. Gert Aspelin började sin konstnärliga utforskning av Kiviksfältet – och just ravinen som inte är någon bäckfåra – vid 1970-talets början. Sedan dess har han målat, skulpterat, fotograferat och gjort grafik på temat. Och även skrivit ner sina filosofiskt poetiska funderingar kring de implikationer som den här unika geologiska platsen ger upphov till. I sommar visar han ett urval ur detta projekt på Lunds konsthalls utställning Omnejd, tillsammans med åtta andra konstnärer.

Fältets romboida sluttande buktande form delas asymmetriskt med det tvära snittet i hans bilder. Horisontaler och vertikaler skär sina skåror för undersökningens skull. Massornas gåtfullhet får en erotisk laddning, det vetenskapliga sublimeras. Konsten närmar sig alkemiska förståelseprocesser.

Det är en sorts jordkonst med universella anspråk. Gert Aspelin ser sandfältet i ett kosmiskt perspektiv där naturen och särskilt människan intar en viktig plats som förstående och tolkande part men som i det stora hela är lika små som sandkornen. Även sandkornen formar ett slags skrift, ett språk genom geologiska avlagringar, ett slags nersmulad tid. Att människan på jorden, liksom sandkornet är en gnistrande ljusbärande del av det oändliga mörka universum är inte längre lika självklart som det varit tidigare. Aspelins svit kring backafallet som skär genom Kiviksfältet framstår som en kärleksfull påminnelse om detta.

Vilken kvinnokraft!

Fyra konstnärer i sjuttio-åttio års åldern firar finissage i Brösarps konsthall på Österlen: Edna Hinnerson, Gittan Jönsson, Helmtrud Nyström och Madeleine Pyk. I decennier har de borrat sig ner i den egna bildvärlden, specifikt sökande efter klargöranden, fästpunkter och självförståelse. Den vardagliga konfrontationen med omvärlden ger deras bildskapande ständig näring än idag: gåtfulla tecken formar sköra balansakter i varje målning och dramatiska berättelser tar plats.

Minnen blir till egna hieroglyfer, tänker jag i dag, den 15 juli, då det just har gått 219 år sedan Rosettestenen med olika tecken och inskriptioner hittades i Egypten. Fast lösningen på de konstnärliga hieroglyfernas gåta får aldrig någon entydig tolkning och kräver ständiga nya försök.

Äldst bland konstnärerna i Brösarps konsthall är Edna Hinnerson. När hon 2013 ställde ut i Ystads konstmuseum deklarerade hon bestämt att nu var det färdigmålat, färdigskulpterat. Surrealistiska färggranna trädgårdsinspirerade objekt samsades då med allvarligt stämda ikonlika målningar. Driven av viljan att förstå fortsätter hon ändå att skapa sina egna hemliga tecken och också behållare för dem. En tårbehållare till exempel. Vi kan inget annat än spegla oss i dem. Och finna en stilla lycka, kraft att gå vidare på den egna vägen.

Verk av Edna Hinnerson

Politiker från främst kulturnämnden i Västerås stad svarar på frågor

Debatt om konsten i Västerås stad med politiker i panel! Jag har bott i Västerås sedan 1984 och aldrig varit med om maken. Det är bra gjort av nätverket med konstnärer och konstaktörer att få VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius som moderator. Den 29 maj kom då partiernas representanter till Elektra bio (utom KD och SD) och Jersenius ställde sina frågor rakt på sak.

Vad ska vi med konsten till och varför? Ska vi ha en konsthall? Ateljéstöd – varför har vi inte det? MU-avtalet – varför följer vi inte det? Den offentliga konstens ställning. Skolan och de estetiska ämnena. Och min hjärtefråga: Regionalt resurscentrum för offentlig konst. (Detta senare återkommer säkert då Region Västmanlands politiker möter publiken den 28 augusti.)

Idel rosiga svar bubblade fram när panelen fick ordet. Positivt, stärkande, bra för skola och ungdom, och landsbygdsutveckling, för egen firma och yttrandefrihet.

Kulturnämndens representanter i olika varierande sammanställningar (med föga omsättning på ordförandeposten) har skött Västerås konstliv i decennier. Vad finns då bakom de högtflygande orden?

När publiken ställde frågorna var det lätt att förstå varför det inte finns någon större föryngring och varför unga konstnärer flyttar från stan. Villkoren för att arbeta som konstnär i Västerås har länge varit tuffa. På 1960-talet fanns ett sjudande konstliv, konstnärernas förening och liksom konsthantverkarnas och amatörernas tillsammans med andra aktörer var aktiva. Tanken på offentlig konst var i växande då stadsomvandlingen och byggandet (liksom rivningarna av den gamla stadskärnan) satte fart.

I dag är läget ett annat. Politikernas svar denna kväll vad gäller konkreta åtgärder visar att det saknas visioner och kunskap om konstens värde på många plan: konstens roll för att skapa stadens image och varumärke, konstens roll som en av de kreativa näringarna och del i turism, konstens betydelse för folkhälsa och även dess sociala implikationer liksom dess betydelse för demokratiprocesser. Därtill kommer de estetiska och skapande ämnenas roll för barn och ungdomar i skolan, dess påverkan på inlärningsprocesser. Och då har jag ändå bara ytligt rört vid dessa ämnen.  Konstens egenvärde och tillgången till kultur överhuvud finns olika åsikter om bland partiernas lokala representanter.

När en av politikerna nonchalant kommenterar att konsten inte behöver någon infrastruktur avslöjar detta en hårresande okunskap. För i Västerås är det just bristen på bärande infrastruktur som gör att ad hoc lösningar (som att nu ska cykelgångarna ”smyckas” av skolungdomar med en konstnärs medverkan) får ta plats i stället för långsiktiga investeringar.

En del av denna infrastruktur är just enprocentregeln och stadens krav på byggföretag att tillämpa detta inom kommunen, villkorat ateljéstöd för att få konstnärer att växa och stanna kvar , öppen diskussion om offentlig konst och den estetiska utformningen av de boendes ”vardagsrum”, allmänna gator och torg för långsiktiga projekt med estetisk och social udd. Dialog i samverkan med konstföreningar och arbetsplatsföreningar, med sammanslutningar i skola och stadsdelar.

Och som ett utflöde av dessa: arrangemang då just de visuella konstarterna uppmärksammas, en ”Art week” då konstutställningar kompletteras med konstfilmvisningar utomhus, fotoprojekt, performancer, trolleri och dans – kort sagt: konst i vid bemärkelse.

Allt detta förutsätter inte så mycket mer pengar och ökade budgetar. Det som behövs är en vision, orädd vilja och målmedvetenhet, och främst: kunskap om konstens och konstproduktionens villkor. När jag lyssnar på politikerna i den här ”debatten” förstår jag att vi har en bra bit kvar att gå.

Konferensen den 4 maj Culture and health across the lifespan på Nya Karolinska i Solna var en nordisk manifestation för forskning kring kulturens hälsofrämjande effekter. Stockholms läns landsting har tagit ett stort ansvar för att arbeta för integrering av forskningsresultat som rör området kultur och hälsa i vården.

På konferensen presenterades övertygande forskningsresultat som visar att dans, musik och andra kulturella aktiviteter än nyttiga för kroppen och hjärnan.

I snart flera decennier har liknande studier producerats och sammanställts – med evidens i fokus. Man vet i dag att samhället och vården kan spara stora summor genom färre sjukskrivningar, kortare sjukhusbesök, mindre medicinering och snabbare läkeprocesser liksom återhämtning när man använder kunskaper från såväl humaniora som naturvetenskap i vården.

Många studier visar att kulturutövande människor är friskare, att en estetiskt genomarbetad vård- och arbetsmiljö ger stöd år vårdens resultat.

Vid det avslutande panelsamtalet var föreläsarna från såväl England som de nordiska länderna överens: forskningsresultaten måste spridas till politikerna som fattar besluten. Okunskapen är det största hindret för den förändring som väntar.

På bred front behöver vi en kunskapsbaserad förståelse för att kulturella inslag i vården långsiktigt ska tillföras ekonomiska resurser. Förutsättningen är en samverkan mellan socialpolitik och kulturpolitik. Hälso- och sjukvården behöver mer kunskap och större resurser för att utveckla sambandet mellan kultur och hälsa. För vårdens skull.

Bronsskulptur av Éva Mag hos Galleri Riis på konstmässan Market

Avståndet mellan Stockholms två konstmässor, Supermarket och Market, blir bara större med åren. Det mentala avståndet: konsten ses i grunden på olika sätt. Å ena sidan en process, en händelse med den kreativa konstskapande processen i fokus och å den andra det fetischlika konstverket som investeringsobjekt. Konstnärernas kollektiva engagemang och framträdanden med exempelvis performance som enar olika konstarter här, och gallerister med stora ekonomiska intressen som stöttar utvalda konstnärers karriärer både nationellt och internationellt där.

Visst är det ett förenklat och något hårt draget resonemang. Men i årets upplaga tydliggörs denna skillnad även i valet av plats: Slakteriområdet Fållan 10 för Supermarket och Liljevalchs konsthall på Djurgården för Market.

Varje större stad med självaktning har numera sin Art Week. Besökare lockas från när och fjärran till konstmässor eller till öppna ateljéer och konstinstitutioner med specialprogram. Arrangörer och ansvariga torde resonera på liknande vis när valet av datum diskuteras. I april månad kan man åka Europa runt och kolla på aktuell konst, likaså i slutet av september och november. Wien har sin Art Week före advent när mörkret börjar bli outhärdligt – en vecka att se fram emot.

Vad tar jag med mig från årets mässor i Stockholm?

Efter ett längre samtal på Supermarket längtar jag efter att besöka KRÆ Syndikatet i Köpenhamn. Ett kollektivt drivet galleri vars lilla lokal i den gentrifierade stadsdelen Brune Kødby minner om nerlagda slakteriverksamheter. Kollektivet bakom galleriet består av både bildkonstnärer, musiker, filosofer och författare, och tar i sitt manifestet sikte på gränsen mellan liv och död. Namnet problematiserar betydelsenivåerna i ordet kreatur, djur. I förlängningen den andre, flykting, immigrant. Galleriet skulle visst ha öppet i sommar.

Det andra minnesvärda mötet är Éva Mags nya arbeten hos Galleri Riis på Market, skulpturer i brons, gjutna hos Bergmans. Också här är kampen med eller mot det som är det andra i och runtom oss. Hos Éva Mag fungerar det som konstnärskapets ständiga sporre, antingen det gäller den motsträviga leran, döda kroppar eller djur.

Konstrundan i östra Skåne fyller 50 år i år. Utan konstrundan på påsken får jag numera abstinensbesvär. En yrkesskada, måhända. I över tjugofem år har vi haft ett litet hus på Österlen. Förra året var vi inte här och hur roligt var det? Det brukar dessutom vara läge för det första trädgårdsarbetet, något som underlättar för den kommande säsongen.

Den sedvanliga rutinen är att studera konstkartan över utställarna noga för att upptäcka någon nyhet eller förändring. Under en period fanns det en bra vägledning för nytillkomna besökare. Den numera nerlagda tidskriften Konstnärsliv på Österlen kom med åtta årgångar fram till 2005 med intervjuer och presentationer av medlemmarna. Många har kommit till sen dess, det finns ett faktiskt behov av en uppdaterad komplettering trots webbinformationen.

Konstrundorna tar formen av heldagsutflykt med picknickkorg och kafébesök. Nyfiket kliver vi över tröskeln till ateljéer eller utställningsskjul där vi anar att kvalitet produceras. Man stöter på bekanta och vänner. 164 deltagare har i år öppnat dörren till sitt konstnärskap. Så många olika uttryck det finns! Och vad ambitionerna skiftar! Ibland inställer sig dock frågan om vilka kvalitetsavvägningar som avgör vem som kommer med som ny medlem i ÖSKG/Östra Skånes Konstnärs Grupp.

Dessutom har vi gallerierna och de som kallar sig konsthallar. Här trängs människor och parkeringarna är fulla av bilar. Konstnärerna är på plats, möten uppstår och samtal initieras. Årets inkomst för konstnär och gallerist säkras i bästa fall.

Denna påsk är det dock snöstorm på skärtorsdagen, ymnigt snöfall på påskdagen och det österlenska väglaget är förrädiskt. Blåsten gör sitt och man vill ogärna bli stående på ett fält som liknar ett hav av vitt. Men i morgon blir det visst sol.

Tidskriften Konstnärsliv på Österlen som utkom 1996-2005.

Pia Mauno och Ulrika Segerberg

Pia Mauno och Ulrika Segerberg är konstnärer med rötter i Västerås. Jag åkte till Göteborg för att de ställer ut där på Galleri Thomassen i ännu en vecka, fram till den 25 mars. Det gör de tillsammans med fotografen Jenny Källman (som nu är aktuell också på Galleri Björkholmen i Stockholm).

Det har hunnit gå lite för lång tid sedan jag senast såg vad de två förstnämnda har för sig. Pia Mauno bor i Göteborg och jobbar på Göteborgs konstskola, Ulrika Segerberg har ateljé i Berlin och gästar östra Skåne ibland. När de två nu sammanstrålar blir det både lekfullt och en aning hotfullt i urvalet: stora målningar, och även mycket små, å ena sidan och keramiska objekt som bitvis närmar sig installation å den andra.

Pia Mauno fortsätter sin resa med berättelser om människan som marionett, bunden med outsläcklig längtan att komma loss. Hon har skapat en surrealistiskt förankrad formvärld, modellerad med prismatiskt-rytmiska brytningar i gnistrande färger. Det är roligt att följa hur stora former nu tar övertag, humoristiskt kommenterade av pyttesmå här och där. Kvinnliga teman, tror man, men skenet bedrar. Rosetten visar sig vara yxa på samma gång och det traditionellt kvinnliga hantverket, syslöjden, sömnaden paketeras samman till ett bylte. I en sista dans, en duett, tar det androgyna över.

Ulrika Segerberg vill gärna ta rummet i besittning. Med keramiska former och objekt hämtade från vardagen, kontorsstol, köksporslin och hundmatskål, kommenterar hon ett annat sätt att leva. En udda figur med lång näsa och hatt i glaserad keramik grinar mot oss från sin piedestal. Endast de hopsydda jeanstygen minner om de bylsiga stora tygdockor hon gjorde tidigare. Jeansbitarna klär nu en bänk. Var så god och sitt.

Gör inte det. För båda är på väg, vidare och som det verkar, åt rätt håll.