Ann Wolff, Jag är huvudfotingen

Ann Wolff, Fågel och fågel

”The Past, the Future, O dear, is from you. You should regard both these as one.”

Det är ett citat från Rumi, sufismens stora poet från 1200-talet. Det dyker upp när jag går omkring på den, som det beskrivs i katalogen, största museiutställningen någonsin med Ann Wolff i Sverige som Waldemarsudde i Stockholm nu sammanställt.

Ann Wolff, Glascollage

Jag säger med det samma: här saknas en pusselbit som skulle kunna foga samman Ann Wolffs livsverk till inte bara en konstnärligt koherent helhet utan också som en viktig del av svensk konsthistoria, i synnerhet vad gäller glas. Det förflutna, som Rumi antyder, fortsätter mot nuet trots avbrotten i liv och verksamheternas art. Teckningarna bär upp en personligt färgad mytologi bakom alla olika uttryck i och genom glaset som material.

Ann Wärff, som hon hette på 1960-talet, blev känd som glasformgivare med bland annat den mycket populära Snöbollen som hon skapade på tiden hos Kosta Boda. Hon sadlade om och gjorde starkt innovativa insatser inom studioglasrörelsen. Från den lilla glashyttan i Transjö, i småländska storskogen vid en å, som hon byggde upp och drev i tillsammans med glasblåsmästare som Wilke Adolfsson och Jan-Erik Rietzman, kom oförglömliga pjäser där Ann Wolffs konstnärliga begåvning fick ljusomstrålad gestaltning i stora fat, skålar, mer eller mindre skulpturala verk.

Ann Wolff, Jag är huvudfotingen W5             

Ann Wolff, Jag är huvudfotingen W5

Till skillnad från formgivaruppdragen, kom hennes teckningskonst nu till rätta, en personligt färgad bildvärld med kvinnoansikten, kroppar, jagade djur och fåglar. Den svarta sagofågeln, en blandning av råka-kråka-korp och kaja är numera gjuten i brons och är ett slags följesagare under besöket på Waldemarsuddes utställning.

Som vi vet gick luften och ekonomin ur glasbrukens och glasindustrins historia i Sverige. Den utvecklingen, som bakgrund, lyser med sin frånvaro i den redovisning som utställningen ger. Ann Wolff övergick till att arbeta med gjutna glasskulpturer, arkaiska, modernistiskt förenklade former. Det är dessa som dominerar utställningen, skulpturala arbeten efter studioglastiden, efter 1989.

Men de senaste teckningarna finns här i fängslande överflöd. Den långa raden av ”huvudfotingar” gjorda av en konstnär med sextio års erfarenhet bakom sig, är ömsint avklädda, Schjerfbeckslikt närgångna självporträtt. De utgör en ögla på den livstråd som vars kontinuitet en utställning av sådan dignitet som denna borde ha belyst mer ingående.

Tilda Lovell, Dansanta figurer

Har en en gång disputerat på surrealismen som konstnärlig teori, livshållning och arbetspraktik så verkar de erfarenheterna som långlivade droger i medvetandet. Ögonen lyser upp nästintill instinktivt igenkännande som vid en vittring innan förnuftet börjar dra upp rationella argument för de favörer som upptäcks till exempel under promenader med utställningsbesök och möten med olika bildvärldar.

Här kommer ett litet axplock från senare dagars vistelse i Stockholm.

Tilda Lovell, Relief. Människan i massgrav eller framtida arkeologiska fynd

Tilda Lovells skarpa ögon och säkra händer driver objet-trouvé-praktiken så långt som det bara går. Trädrötter, krokiga grenbitar kombineras med skelettdelar, i synnerhet fågelhuvuden i olika storlekar. Hon skapar makabert förvridna men dansanta figurer som till och med animeras i en film hos Anna Bohman Gallery Laddat med konsthistoriska referenser är det obönhörligt och starkt, även som inslag i klimatdebatten.

I utställningen dominerar undergångstemat. Världen begråter sin undergång, djur och växter sörjer i mörka grymt tystlåtna scener. Som genom framtida arkeologiska fynd bevittnar vi hur människan utlånat sig själv.

Det är ett dystert konstaterande som gestaltas av deltagare i flera avgångsutställningar denna vår från konsthögskolor i Stockholm, Umeå och även Malmö. Klara Zetterholms många verk fastnar i minnet, på Konstakademien visar hon bland annat reliefer med stort materialintresse, hantverksskicklighet och outtömlig fabuleringsförmåga.

Klara Zetterholm, Civilization and Its Discontents

Mausell Eksell Strindberg, liten målning på pannå

Surrealismen gör sig påmind även i Mausell Eksell Strindbergs arbeten. Vid sidan om hennes många flyhänta porträtt hittar jag små pannåer där odefinierbara former metamorfoseras och prövar sin skavande obekvämlighet inför våra nyfikna ögon.

Mona Hatoum, Granater

Lustigt nog färgas även Mona Hatoums arbeten av overkliga överdrifter. Konceptuellt drivna, politiskt glödande men djupt humanistiskt genomförda performanser, objekt som i sin avskalade enkelhet utstrålar våldsamhet och tvång överraskar inte längre efter alla år men gestaltningarna och budskapet är starkt nog för att än en gång få en att gå runt på Magasin 3.

Ett besök i Studio L2 är ett måste för mig i detta sammanhang där Lambert Werner fortsätter att visas fram till 11 juni. Till min glädje intresserar hans livsverk, genom min nyligen publicerade bok och det påfyllda antalet utställda verk, allt fler.

Rickard Söderberg läser ur sin bok Transformation, Saga Becker leder samtalet

”En queer litteraturscen” – BLÄCK på Inkonst i Malmö är nu efter två år slut. Saga Becker, författare och transaktivist bjöd in artisten Rickard Söderberg till det sista samtalet. Före honom framträdde namnkunniga författare med fokus på queera berättelser. Mötena tog tag i aktuella publikationer, relaterade till det egna livet och erfarenheterna. Belysande, motigt och modigt på olika vis, hos en Susanna Alakoski, Athena Farrokhzad eller Kayo Mpoyi.

Rickard Söderberg – alltid professionell och entusiastisk inför publik

Rickard Söderbergs röst och kunniga entusiasm hade jag följt i P2:s Operahuset. Åhh, jag äällsskade (som han skulle ha sagt) det programmet. Nu berättade han om sin återkomst efter en period med utbrändhet, och läste valda delar ur sin bok Transformation, som släpptes tidigare i år. Hans HBTQIA engagemang är en självklar del av allt han gör, i vardagen och professionellt. Så nu har jag ställt mig i kö på biblioteket för boken.

Julia Selin, Konsekvenser, utställningsvy

Julia Selin, tuschmålningar

Nu har vi gödslat, eldat och klippt så det räcker för ett tag i trädgården. Men det åskar, haglar och snöar om vartannat, och nordanvinden viner när solen korta stunder bländar med sin plötsliga värme.

Så vad göra? Konsten stöttar i alla lägen.

Thomas Wallners galleri i Simris är ett pålitligt mål. Julia Selins stora dukar med surrealistiska effekter av nattligt liv förtydligas i fina tuschteckningar där svärtan just inte dränker de spöklika vita figurationerna, kanske nattfjärilar och skelett. Pandemimörka visioner. Medutställaren Matti Sumari använder avfall och återvinningstänk i allt han visar, objekt, video, väggfasta skulpturer i giftiga färger från grönsaksbackar, elkablar och metallrester. Det är uppfinningsrikt och beklämmande bra. Objekten kryper fram som ur avfallshögar och förgiftat vattenbryn och tar gestalt på väggar och i rummet

Matti Sumari, The ones who got away ate their way out, plast från grönsaksbackar

Matti Sumari, Desinfekterade fermenterarare, koppar från dumpade elkablar och vattenledningar, legerad med aluminium och tenn, så kallat nordiskt guld

Matti Sumari, Spegelskriet, rostfritt stål från kylskåp, upphittat aluminium

Rikstolvan i Järrestad är nästa anhalt. Den ukrainske fotografen Misha Pedans bilder i små tvådelade ljusboxar levandegör ett liv som i samma nu förvandlas till minnen efter att Ryssland krig sprider död och undergång i landet.

Misha Pedan, Palmbärare, fotografi i ljusbox

Misha Pedan, fotografi i ljusbox

Fotografierna handlar om tid, den upplevda och den officiella kring det oförstörda livets många sidor.

Vardagens intima detaljer fogas till högtider, leken till allvar, stad till natur. Allt sett med en finslipad, skärpt konstnärlig blick som förfinas i motsatser och sammanställningar. Formernas och linjernas kontraster och ljusets smekningar gömmer sig bakom konkreta situationer som också kan fyllas av humor. Mats Hjelms stora installationer får vi återkomma till när det blir varmare i utställningslängorna.

Peter Öhman, Hamngruppen, collage och måleri

Och slutligen möter vi pizzabagaren Peter Öhman från Tångdala lönnkrog, inte långt från oss och Kivik, som från denna säsong helhjärtat satsar på sin konst också över den ljusa årstiden. Galleri Blå i Gärsnäs öppnar i dag när det nu snart blir påsk.

Hos naprapaten, affisch till Lambert Werners utställning

”Att försvinna är att lyckas”, skrev den franske poeten Paul Éluard. Så blev det efter att Lambert Werner gick bort 1983. Men nu kommer han ut. Den 19 mars invigde jag den retrospektiva utställningen med Lambert Werners verk. Det vimlade av besökare denna soliga dag, familj, vänner och konstsamlare och konstintresserade. Vi firade med blommor och god middag efteråt.

Kristina får blommor av Tomas Werner

Mycket folk på vernissagen i Enköpings konsthall

Hängningen gick smidigt, tack vare bra förarbete och Bo Sundqvist från konsthallen som assisterades av Mats Nydahl. De hade jätteroligt.

Mats och jag hann därför med att se åtskilliga utställningar i Stockholm, promenera och träffa lite folk.

Några av de mer intressanta: Känsligt och subtilt hos Siri Elfhag. Och Sigrid Sandström: transparens och bolmande ångest. Berg Gallery med Karl Dunérs stora rörliga dockor, grubblande eteriska figurer. Omtalat och i mitt tycke alltför upphaussat: Lap-See Lam med familjeminnen som numera är en del av den svenska restaurangkulturen.

Sigrid Sandström, hos Cecilia Hillström

Siri Elfhag, GSA galleri

Lap-See Lam, Bonniers konsthall

PG Thelander, omslagsbild på The Art of PG Thelander

På rekommendation av Lidströmer på Studio L2: ett kärt återseende av PG Thelanders strutsar och andra kluriga djur hos Galleri Hedenius, i Färg och Forms gamla lokaler. Cirkeln sluts så, Lambert Werner ställde ut där elva gånger i sitt liv, första gången 1949.

Axel Fridell, Vision under sjukdom, 1933. Lavering        

Axel Fridell, Mr. Simmons, torrnålsgravyr, 1933-34

Axel Fridell, en av Sveriges över tid bästa grafiker, aktualiseras oväntat i Malmö på den nyöppnade utställningen Betingad rörelse på Moderna Museet. Det är en laverad teckning från 1933 då han redan nått framgångar och hade många värdefulla kontakter för att säkra sin produktion. Det är inte något förarbete till Mr. Simmons, den tidningsläsande mannen med en flodutsikt med båtar genom höga fönster bakom sig från samma år.  Det är Vision under en sjukdom. Den genomsyras av Fridells med åren allt starkare obarmhärtigt satiriska läggning som till och med förstärkts under en sjukdomstid. Ju mer framgångar och bättre ekonomi han nådde, ju mer omsorg kunde han lägga på sin stil och klädsel, desto mer tafatt och grotesk visar han sig själv i de tecknade självporträtten. Hans tilltagande dövhet och depressionsperioder skärpte blicken på den mänskliga komedin och dess spelregler.

Våningen vid Stadsgården 22, där han bodde 1930–1933 hade den ur arbetssynpunkt bästa ateljé Fridell någonsin skulle få.  Han planerade att åter åka och arbeta i London.  Men på sensommaren drabbades han av yrsel och dubbelseende och hamnade på S:t Eriks sjukhus. Den nära två veckor långa vistelsen var jobbig och så fort han kunde, var han tvungen att teckna av sig. Det blev en serie som återges i Karl Haskels två utomordentliga böcker om Axel Fridell. Till och med denna lilla teckning, Vision under en sjukdom, finns med där. Den monsterlika katten grinar över mannens axlar som i en mardröm. Laveringens utflytande fläckar lösgör minnen över tid.

Gideonsson Londré, Garvat huvud, picklade fötter. Ett av fem mässingskar med spår av syror, salter och vätskor. 2020

Gideonsson/ Londré, Performance vid invigningen av Betingad rörelse, Moderna Museet Malmö, med ett urval verk från samlingen

De sitter och kryper fram på golvet. De gnider på en arm eller ett ben, gungar, vaggar och upprepar både små rörelser och ord. Om och om igen. Orden bildar meningar först framåt så som vi läser, sedan upprepas de baklänges tills meningen hörts i sin helhet. Det handlar om beständighet, förgänglighet, minne – men också om återupplivande och synliggörande. Först bort och sedan tillbaka. Över tid och rum.

Det är en performance som konstnärsduon Gideonsson/Londré framför under invigningsdagen av utställningen Betingad rörelse på Moderna Museet i Malmö. De blev inbjudna som medcuratorer och performancen illustrerar deras arbetsmetod. Kroppen minns. Hos arkeologer, konservatorer, museimänniskor, forskare och betraktare.

Hur känns det i kroppen när gamla verk plockas fram från magasinen för att åter bli offentligt synliga efter att ha förvarats i magasin?

Mark Manders, Rum, byggt för att erbjuda ihållande frånvaro, installation, 2001-2002

Utgångspunkten för Gideonsson/Londré är funderingar kring bevarande och konservering över tid. Rent konkret den konserveringsdagbok som återger arbetsprocessen kring Tollundmannen, en mer än 2000 år gammal kropp som upptäcktes i en mosse i Danmark 1950. I utställningens tre rum ser vi fem mässingskar, med frätta spår av syror, salter, garvvätska på insidan som anspelar på den biologiska miljö, den myr där kroppen hittades.  I utställningen öppnas glappet mellan att vara död och ändå levande.

Bland de nära trettio utställda verken finns flera som har blivit mycket kända av olika anledningar, medialt och publikt uppmärksammade som gett dem högt status. En del väcker kusliga känslor och obehag, andra bottnar i historiska minnen som ska fortsätta att leva – för att slippa sådant som Ryssland just påbörjat.

Rebecca Horn, Ostronpiano, 1995

René Magritte, Den röda modellen, 1935

Konstens mångskiktade poetiska formuleringar kan vara både makabra och deprimerande men också lekfullt energigivande. Länge stannar jag inför Rebecca Horns självspelande Ostronpiano och i andanom förvandlas metallkulorna i skalen till glänsande pärlor.

Lambert Werner – en konstnär kommer ut

Nu är min bok om Lambert Werner (1900 – 1983) klar. Välkommen till vernissage på utställningen med ett urval av hans verk som öppnas på Enköpings konsthall den 19 mars.

Lambert Werner (enkopingskonstforening.com)

Jag berättar om Lambert Werner och forskningsprojektet på KAZ kulturförening i Västerås

den 14 mars kl 18.  KAZ.se  Varmt välkomna!

Konsthistoriskt var Lambert Werner en av Sveriges första spontanister

Werner levde med sin partner Helge Åhlén från 1920-talet fram till dennes bortgång 1975

Känner du till Casa Sonja? En butik som påminner om Marimekko, med kläder i starka färger och geometriska mönster, med brukstextilier och vardagsprylar, heminredning och sånt.

Nej? Jag trodde väl det, för butik Sonja fanns i Madrid 1918. Och öppnades av Sonja Delaunay.

Elektriska prismor nr 41, 1913-1914Hon har länge behandlats i konsthistorien som målaren, som i paritet med maken Robert Delaunay, stod bakom simultanismen, ett måleriskt-färgteoretiskt koncept, byggt på de vid den tiden relativt nya forskningsrön av Chevreul om färgernas simultankontrastverkan. Ser du exempelvis rött, frammanar ögat, när du blundar komplementärfärgen grönt. Orange och lila eller blått och gult hänger på så sätt också samman.

Hon har länge behandlats i konsthistorien som målaren, som i paritet med maken Robert Delaunay, stod bakom simultanismen, ett måleriskt-färgteoretiskt koncept, byggt på de vid den tiden relativt nya forskningsrön av Chevreul om färgernas simultankontrastverkan. Ser du exempelvis rött, frammanar ögat, när du blundar komplementärfärgen grönt. Orange och lila eller blått och gult hänger på så sätt också samman.

Det var detta som Sonja Delaunay satte i system i sitt måleri med försiktigt cirklande runda mönster, i luminösa transparenta kompositioner som fylls av rörelse och dynamik. Att det var abstrakt måleri var det ingen tvekan om, så tidigt som på 1910-talet.

Den nyöppnade utställningen på Louisana i Danmark visar den gränsöverskridande bredden och omfattningen av Sonja Delaunays livsverk (1885–1979) som en avantgardets grand old lady, Hon kom att följa med sin tid. Hon gick från abstraktion till konkretism på 1960-talet, och var en av dem som ställde ut hos Denise René i Paris med den nya generationen. Däremellan gjorde hon textila mönster, mode och design, film och reklam, teaterkostymer och scenografi, artist´s books och … you name it.

Reklamfilm Simultanism 1925

Som rysk-judisk flykting talade hon flera språk och skapade i Frankrike en karriär som byggde på rika kontakter i inte endast konstnärs- och författarkretsar. Även om kritikerna ännu 1948 beklagade att hon ödslade tid på konsthantverk är det hennes utvidgade måleri som är banbrytande. Hon är en föregångare för dagens ideal av att vara kvinnlig konstnär, egenföretagare och otröttlig mångsysslare.

Sonja Delaunay, i rollen av arbetande kvinnlig konstnär, i sin studio, 1925, Paris

En förförisk färggrann bil med mönster av Sonja Delaunay tar emot när vi kommer in på utställningen. Den återkommer i hennes filmer från 1920-talet framförda av kvinnor, klädda i Delaunays kläder, sydda av hennes tyger. Varför kunde det abstrakta måleriet, utan andligt och esoteriskt innehåll som hos en Hilma af Klint, slå igenom med sådan lätthet? Sonja Delaunay har sitt självklara svar: Måleri klev in i vardagslivet för kvinnorna bar det, klädde sig i det.

  Oj, så fula de är, utropar mitt sällskap när vi tittar på Lisa Rydbergs senaste animerade kortfilmer. Men de handlar just om fula historier på Digitaliseum i Malmö. Sedan 2014 har curatorn och konstnären Fredrik Weerasinghe satsat på att visa just digital konst i ett gammalt industrikvarter i Västra hamnen som numera hyser konstnärsateljéer och en utsökt restaurang.

Lisa Rydberg är illustratör, tecknare och tillsammans med Lars Henrik Andersson, musiker och animatör, står hon bakom två nu aktuella kortfilmer. Missförhållanden i vardagen i en dysfunktionell familj (En lång och utdragen olyckshändelse) och en flickas naiva promenad mot annalkande våldtäkt (Så inget händer dig) återskapas när skräck och komik flätas samman, förtvivlan avlöses av räddning, antingen genom polisens ingripande eller ett mirakel. Karaktärer och stämningar, obehagliga situationer sammanfattas i träffsäkra sparsmakade teckningar. I en nyutkommen bok, Fågel Bix, tecknar hon en burlesk parallellhistoria till covidpandemin.

Om det finns något mirakel och overkligt i den dystra verkligheten så gestaltas de dock i Lisa Rydbergs fina collage med tydlig inspiration från dada och surrealisterna.

  Skönhet och förundran finns det desto mer av i Angelina Petrovics och Martin Jutéus film Poeten talar. Båda är utbildade musiker och bildkonstnärer. I betraktarens öga sitter skönheten brukar det sägas. I det nu aktuella videoverket sitter de bokstavligen i en liten flickas öga. Hennes förundran inför världen grundas i den vattensamling hon de facto står med fötterna i och där en glad fisk svansar runt likt en katt. Hon tittar upp mot ljuset och fåglarna i himlen. Mikrokosmos vidgar sig för att omfatta hela världen. Barnets allvarsamma bävan följs av fragment från Schumans pianostycken från Kinderszenen. Hyllningen till den lila flickan återkommer i en ny jazzskiva inspelad i Mandelmanns trädgård på Österlen.

Digitaliseum är öppen på begäran fram till mitten av mars då nästa utställning öppnas.