Night, Descend. Bronsskulptur 2014.

Det är mycket som verkar vara upp och ner nu för tiden. I yoga anses det vara välgörande att stå på huvudet, jag praktiserar det med fördel om morgnarna. Men inför Charlotte Gyllenhammars slagkraftigt förenklade skulptur Night, Descend sköljs jag av obehag. Ett par smäckra ben sträcker sig ur en klockformad kjol mot himlen. Ett rop på hjälp, rädsla, skyddssökande, tvång, våld – det är lätt att famla efter ord i känslokaoset som döljer sig bakom den visuellt enkla och sammanfattande formuleringen. Skulpturen sällar sig till raden av ikoniska kvinnofigurer som tydligt bär på allegoriska referenser om exempelvis frihet eller rättvisa. Här är mångtydigheten och den glidande obestämbarheten gjuten i kolsvart brons.

En tankefigur som på senare tid åter har diskuterats är kopplingen mellan estetik och etik. Den känns relevant också inför Charlotte Gyllenhammars utställning på Skissernas museum i Lund (till 28 februari 2021). Ett återkommande motiv är av attribut att döma en förmögen och vacker kvinna – i behov av skydd eller föremål för straff? Förödelse och terrorattack har gestaltats om och om igen. Våldet som riktas mot kvinnan hotar även andra svaga grupper som barn eller naturen. Charlotte Gyllenhammar slog igenom med den upp och ner vända ek som hängde över Drottninggatan i Stockholm 1993. Hennes Furier, klädda i pälsar, tycks förfölja sig själva. I många skulpturer kan barnens stora overaller ses som skyddande skal mot omvärldens opålitlighet. Ligger de i lättlindade kläder, pendlar den tolkande blicken mellan tanken på liv och död.

Inte ens den skapande processen undgår konstnärens granskande blick. I en film ser vi hur lerklumpar kastas på en kvinna, med syfte att skapa en form inför en avgjutning. En ihålig form som i nästa verk ligger nersänkt under betraktarens fötter. Installationens övriga delar anspelar på den franska drottningen Marie Antoinette som avrättades under den franska revolutionen. En scen som på utställningen bevittnas av mörka kvinnofigurer från stora collage.

Cirkeln är sluten. Våldet bär våld i sitt sköte. Hur går vi vidare. De ges inget svar.

Moderform, installation 2019.

Susanna Slöör, utställningens curator och Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, framför den stora gobelängen av Hilding Linnqvist: Svenska sjömän i främmande hamn från 1929-1932

Hilding Linnqvist var en av de ledande konstnärerna i den konstriktning som kom att betecknas som naivismen i svensk konst kring slutet av 1910-talet. Håller uppfattningen om att han var en naivist när den börjar synas ordentligt? Knappast.

Liljevalchs nyöppnade utställning Hilding Linnqvist – Att bli konstnär visar en rik kollektion med åtskilliga inlån av hans mest älskade verk. Här finns Torget i Chinon från den lyckliga vistelsen i Sydfrankrike 1921, Hjärtats sång med den underbara tagetesen och den vita duvan från 1920. Hundratals målningar, skisser och teckningar. Både genomlysta blomsterstilleben och tvetydiga mörka fantasterier.

Susanna Slöör, utställningen curator, belyser det mångbottnade och mysteriösa i Linnqvists verk. Han var hemma i de neo-romantiska strömningarna kring och efter sekelskiftet 1900, trotsade modernismens dominerande ambitioner och lät sig inspireras av diktare som Stagnelius och Almqvist. Även hos Swedenborg kunde han finna stöd. En symbolladdad värld avslöjas när vi närmar oss hans oskyldigt vackra blomsterbilder. Han var inte rädd för att lyfta fram det fula, det förvrängda och annorlunda, förvilla könstillhörighet och upplösa realismen med fantasi och poesi.

I en vacker nyutgiven bok från Arvinius + Orfeus Publishing presenterar Susanna Slöör sina analyser tillsammans med återpublicerade skrifter av Ulf Linde. Utställningen öppnar ett fönster mot en värld som inte är vardagens.

Ny bok från Arvinius + Orfeus Publishing med målningen De lyckliga människorna från 1918 på omslaget

Suget efter nya utställningar blir emellanåt i corona-avhållsamheten oemotståndligt. Bilfärder visst, men i huvudstaden blir det krångligt. Trots ökande smittspridning tog jag därför tåget häromdagen och gick kilometervis i storstaden. När jag väl också varit i Uppsala och Enköping så slog det mig att intresset för att arbeta med traditionella hantverk är påtagligt i flera pågående utställningar.

Pauliina Turakka Purhonen, Helvetet, textil installation

På Uppsala konstmuseum möts Pauliina Turakka Purhonen och Filippa Arrias under rubriken ”Himlen är blå och solen är en klocka”. Att träda in i utställningen är en upplevelse i stil med att bli uppslukad av det svarta hålet i Vintergatans mitt. En handsydd helvetesbild, en installation i svart och rött öppnar sig mot taket. Hängande armar och ben omger en nerstörtad gudafigur, Ishtar eller Inanna, en gudinna för fruktbarhet och kamp, att döma av flera bröst och vaginor och de väldiga vingarna. Hantverket är slående, sinnligt och sakligt på samma gång, minutiöst gestaltande och samtidigt storslaget. Vid sidan om resliga gestalter finns här figurer med små böjliga fingrar och broderier av bland annat växter med detaljer som vore de hämtade från finaste herbarium. Allt kopplat till ett narrativ som kretsar kring såväl folkliga föreställningar, dockteater som konsthistoriska kopplingar. I Filippa Arrias måleri formuleras minnesbilder från ett svunnet sextiotal i ett centralamerikanskt land, drömska bilder med kvinnliga förtecken.

Mette Björnberg Ur Dagar och nätter hos Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Richard Johansson Ur Dagar och nätter hos Galleri Magnus Karlsson

När Richard Johansson och Mette Björnberg, i Galleri Magnus Karlsson i Stockholm, flörtar med svunna decennier och införlivar resterna i nya verk så sker det i trä, målat i matta eller glänsande lackfärger. Två särpräglade världar där det personliga inte blir privat och uttrycket balanserar mellan sval distans och upprörd empati.

Karl Patrik Näsman i Enköpings konsthall

Som om det inte vore nog, så visar Karl Patrik Näsman i Enköpings konsthall ett alltigenom textilt måleri. I sina stora allvarsamma verk återanvänder han gamla tyger. Nytvättade, färgade, tillklippta och hopsydda till kompositioner med geometrisk renodlade former återbrukar han även modernismen språk. Och inte sällan med en sakral underton.

Guilia Cenci, Mondo seculare, 2020

Jag blir stående i ett av de små rummen på Malmö Konstmuseum där Guilia Cencis Mondo seculare visas, ett av de många spännande och roliga verk som ingår i sommarutställningen Shapeshifters. Ett annat verk tränger sig fram i mitt minne, från en annan tid, annan plats och helt andra sammanhang. (En sommar som denna då vi inte åker utomlands.) I den skulpturen draperas våld och övergrepp i hängiven skönhetshunger inför den mänskliga kroppen och publikens förväntningar, frammejslad med virtuos skicklighet av den romerska barockens mest uppburne och anlitade konstnärer Gian Lorenzo Bernini. Skulptör, arkitekt, påvars och kardinalers gunstling och djupt troende i jesuiternas anda: han hade sin egen loge i den utsökt vackra kyrkan Sant´Andrea al Quirinale i Rom. Han lutar sig mot antikens skulpturideal när myten om den sköna nymfen Daphne gestaltas. Hon jagas av den upphetsade guden Apollon och ber till gudarna att få undkomma honom, bevara sin jungfrudom genom att förvandlas till ett lagerträd. Kärleksrus och extas blandas med rå panik, hopp går över i förtvivlan. Vinst och förlust går hand i hand.

Gian Lorenzo Bernini, Apollo och Daphne, 1622-1625

Hos Gulia Cenci dominerar sorgen den metamorfos som hennes hybridformer utstrålar. Det våldsamma övergreppet har redan inträffat. Vi ser gråa förvrängda kroppar efter djur och människor, sönderslitna upphängda rester som har levat. Jag ryser, säger någon bredvid mig. Installationen skapar främmande känslor som skrämmer och oroar. Materialet är inte heller vad det ger sig ut för att vara. Glasfiber, metall blandas med damm och färg. Skenet bedrar, synen finns där ändå på riktigt framför våra ögon. Människan och djuren tycks ha svikit varandra. Vi kan inte skylla på några gudar som vi flytt ifrån. Frågan är om livet alls kan fortsätta på de rester som finns kvar. Och i så fall hur?

Gulia Cenci, Mondo seculare, detalj.

Pompe Hedengren och Sara Mac Key återförtrollar världen när de gestaltar den förföriska drömmen om en tillvaro utan motsatser i Avesta denna sommar. I Facts and fantasies berättas den otroliga historien om en hittills okänd expedition till Siljansringen 1897. I en allomfattande installation med olika medier, film, foto, teckningar, skulpturer och objekt presenteras den förhistoriska människoarten Homo Aquatis, eller aquanauterna. De sägs ha levt efter ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan och uppstod i planetens vatten.

Homo Auguatis

Två kvinnliga forskare, paleontologen Beate Gardelius och geologen Inga-Lisa Blomgren kommer dem på spåren under sin expedition sommaren 1897. De samlar in fossilerade fynd, artefakter, mineraler och bergarter, antecknar och dokumenterar noggrant sina upptäckter. De fascineras så till den grad att de slutligen ger upp sina vetenskapliga karriärer, flyr de rovgiriga gruvbolagen och förenas med aquanauterna. Kvinnorna försvinner spårlöst från denna värld. En försändelse, koffertar fyllda med deras kvarlåtenskap, som nyligen kommit till det så kallade Ontologiska museet i Stockholm nystar upp historien som vi besökare nu får möta.

I det gamla järnbrukets mäktiga martinhall redovisas till synes sakligt och vetenskapligt de två forskarnas upptäckter. I halvdunklet frodas dock mystiken, fantasier blir till fakta, natur, kultur och vetenskap flätas samman. En skalle med speciell öronsnäcka tillhör de sensationella fynden. Vackra kroppar täckta av musselskal reser sig i dunklet. Eller också är de trädlika och täckta av bark. Androgyna är dessa varelser, könen är inte separerade. Deras fortplaning ser vi i ett akvarium där äggen kläcks. Individerna lever i ett kärleksfullt kollektiv i samförstånd med naturen och dess väsentliga element. Solen och månen är deras vänner. Vattnet flödar och förenar.

Skallfynd Arbetsbord

Denna paradisiska dröm utspelas mot det sena 1800-talets framväxande industrialism och kapitalism, med en syn på naturen vars resultat är dagens klimatkatastrof. Kvinnorna kräver rättigheter och patriarkatet ifrågasätts. Även i Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf ser vi hur kvinnorna väljer varandras vänskap, delar ambitioner, kärlek och förenas i vilja och målmedvetenhet. Selma Lagerlöf, som bygger sin karriär vid denna tid, blir till skillnad från dem som upptäckte aquanauterna världsberömd redan under sitt liv. Det är dock en annan, men mycket läsvärd historia.

Teckning

  Påklädd kropp i lera

Ordning och reda

Har det hänt dig att du blev tvungen att gå igenom ett dödsbo efter en nära släkting? Och upptäckt lager efter lager i familjen hundra och hundra år bakåt i tiden, där du i grund och botten upplever att allt berättar om dig själv?
När Éva Mag tar itu med sin fars samlade skrot förvandlas akten till en del av hennes konstnärskap. Som den ”doer” hon är flätar hon samman processen med sitt arbete kring leran och kroppen bara för att upptäcka att det inte räcker med att sätta igång. Utan en plan kan den kreativa akten lika gärna skapa kaos, anarki och ännu mer oreda. Att få lerkropparna att stå upp bygger på omtag och omprövning, men att skapa ordning i en kaotisk samling av prylar och tingestar av alla slag kräver en vilja som leder mot ett mål, en disposition, en avsikt att skapa struktur, ordning och reda. Av vilket slag är upp till omförhandling, men en plan som är under arbete.
Jag har kollegor som säger att de har så mycket att göra att de antecknar i kalendern när de ska sätta igång med att förbereda sig för att göra en planering som håller. I stället för att sätta igång och upptäcka att tiden inte räcker till och det nerlagda arbetet rinner ut i sanden.

Dead Matter Moves, video från Performa i New York, 2019

Éva Mags utställning på Bonniers konsthall visar hur den konstnärliga arbetsprocessen är beroende av både medveten och intuitiv styrning för att navigera fram mellan ordning och kaos, kroppsliga minnen och intellektuella överväganden, personlig bakgrund och samtida konstscener. Hon lyckas med att skapa en egen nisch, en profil med frågeställningar som bär hennes konstnärskap långt i de tider som efter coronakrisen väntar oss.

Porten är ett minne från Transsylvanien

Or, Dandelion, 2016. Tempera på duk

Jag är i stort sett ensam på Norrköpings konstmuseum som har öppet trots dessa coronatider. Cecilia Edefalks retrospektiva utställning med rubriken Hemkomsten fyller salarna – hon kommer ju från Norrköping. Visst har jag sett många av verken tidigare men jag vill se dem igen. Det är ett konstnärskap som efter det uppmärksammade postmoderna genombrottet har följt en snirklande egensinnig stig. Den konceptuella och den smått provokativa hållningen från 1990-talet bryts av en nyfikenhet som för henne till gränszoner där det synliga tar slut och det osynliga pockar på.

Men kommer hon åt det? Hon forcerar och tar nya tag i jakten på det. Kopierar och gör om. Hon skyr inte det tafatta, det oavslutade – kanske finns det där något att hämta? Den minutiösa noggrannheten är hennes styrka när det går bra. Botaniska studier från sjuttiotalet, gjorda vid varma kuster i Sydeuropa till en fältflora som aldrig publicerades, vittnar tidigt om det. I de små växterna samlas ljuset och hettan, den vetenskapliga hållningen fylls av inlevelse som är på spåret av det väsensartade i växten. Naturens fördolda skrift? I en god romantisk tradition? Det osynliga lockar henne, hon för samtal med Aguéli och Strindberg. De fjuniga maskrosbollarna i fotografierna har en eterisk lätthet, en drömlik transparens i akvarellerna när de är som bäst. Andra gånger faller de platt till marken i halvdana studier. Hon följer månen och kopplar dess gång till en upphittad mask efter Marcus Aurelius – en gåtfull studie av den sideriska månen, en formulering av bandet mellan jorden och månen. De kupade händernas form återkommer i en båt. Havandeskap och svärmande bin binds till varandra.

Ängeln 2013

Egentligen ville jag se Cecilia Edefalks änglar än en gång. Tidigare har jag häpnat över det tafatta i den visuella formuleringen. Jag finner inget fäste i hennes föreställning, känner inte igen mig varken i förhållande till konsthistoriens bilder från världen över eller mina egna läsfrukter och erfarenheter. Änglavärlden består ju inte av dockor. De väldiga makter och krafter, om en accepterar att de finns, finns både här och i andra verkligheter men de vill inte alltid oss väl. Lika väl kan de vilja oss ”ve”, det vill säga annat än vi själva strävar efter.

Visst utmanar Cecilia Edefalk schabloner och romantiskt färgade föreställningar. Hon stångas med dem envist. Det är hennes intensiva uthållighet som för henne till en gräns där tomheten tar vid. Men svaret på vad som finns där bakom återstår att finna.

Mask, 2009, brons

Ingegerd Hyltén-Cavallius, Grundkänning, grafikcollage

Från frimärkssmå till en yta på tio kvadratmeter! Den konstgrafiska bilden har få gränser i dag. Här finns starka uttryck med allvar och förtvivlan i botten, andaktsfull tystnad eller glädjesprång – men mest stilla reflektioner och kommentarer till livets gång och själva bildskapandet. Den 16:e grafiktriennalen är en kraftfull manifestation. Galleri Sander i Norrköping fylls av en bildparad med en rikedom av konstnärligt genomarbetade visuella formuleringar och en uppvisning hantverkskunskaper, både moderna och med en flerhundraårig tradition på nacken. Att inbjudan denna gång även inkluderat de övriga nordiska länderna profilerar materialet trots att merparten är svenskt.

Förväntningarna, när vi talar om konstgrafik, ligger än i dag på den tekniska arbetsprocessen. I likhet med exempelvis skulptur eller film har de grafiska teknikerna specifikt artegna möjligheter och arbetsprocessen fortskrider beroende på den teknik konstnären väljer, kanske koppargrafik, fotopolymer eller serigrafi. Eller kombinationer av flera olika. Men utgångspunkten och resultatet är alltid ändå bildidén, som hos alla andra visuella konstformer. Ingegerd Hyltén-Cavallius berättar till exempel i sina grafiska collage historier som vore de hämtade ur commedia del’arte föreställningar, för att levandegöra känslor och tankar kring människans hopp och dårskap. I Katja Syrjäs bilder samsas de grafiska teknikerna med broderi och collage för att levandegöra ljuvliga barndomsminnen som ur ett svunnet paradis.

Jag själv kan aldrig låta bli att särskilt fascineras av torrnålssvärtans oändliga nyanser, etsningens reliefartade karaktär eller kopparstickets torrhet, för att nämna några av de äldre teknikerna.

Helena Bergenrud, Möjliga färdvägar III och IV, torrnålsgravyr

Så stannar jag länge inför Helena Bergenruds svit med fem torrnålsgravyrer, Möjliga färdvägar, där andetagens lätthet möter glödande kolsvärta. En pust som växer till en storm. Och detta kring en brännande konflikt i världen i dag: flyktingströmmarna som ingenstans har att ta vägen.

Få bilder kopplar samman oron i omvärlden och bildskapandet. Inte särskilt överraskande dominerar naturmotiven, och endast med en mycket god vilja kan jag se funderingar kring den pågående klimatförändringen i världen hos fler än några få. Scener knutna till en stilla vardag andas än ro, än stress. Alldeles för många bilder verkar ha skapats längs redan upptrampade stigar, egna eller andras.

Men det bränner till här och där. Samernas historiska kolonialisering fyller Tomas Colbengtsons verk, tryck på både glas och pannå, med vrede. Ewa Forsberg Sjögrens fina linoleumsnitt värnar om djurens rätt. Trollsländor och fåglar fascinerar: poesi och naturkunskap flätar samman svärtans många nyanser i verk av exempelvis Torbjörn Damm eller Maja Albrecht. Djupdykning i växternas liv, som handlade om upptäckter på en annan planet, ger flera storartade verk hos Paola Didong. Den närsynta undersökningen av knölar och rötter får något surrealistiskt över sig.

Paola Didong, Löfte, torrnålsgravyr och polerstål

Att grafik är en demokratisk konstform har upprepats under decennier. Det mångfaldigade originalet och i måttfulla format är fortfarande överkomligt i pris. Men det monumentala vänder sig till det offentliga och på andra villkor: Eeva-Lisa Isomaas nio-tio kvadratmeter stora Livias hus skulle kunna placeras i allmänna sammanhang på direkten. Verket legerar det dekorativa och storslagna med det minutiösa och detaljrika. Den intrikata tekniska lösningen som får bilden att skapa eget rum i det omgivande bruset.

Att den 16:e Grafiktriennalen kommer att visas förutom Norrköping även i Trelleborg och Luleå gör mig glad: många kommer att ha chansen att fundera över den grafiska bildens villkor. Och ge den sitt stöd.

Eeva-Liisa Isomaa, Livias hus, blandteknik i väggstort format

Sara Vide Eriksson, The Negative Form of an Empire

Vissa platser i skog och mark har blivit mytomspunna och kringgärdade av sagor. Myrar och svanar till exempel. Sara Vide Erikssons målning som färdigställdes till Västerås konstmuseums nya utställning Föreställningar om naturen tar fasta på just dessa motiv.

Jag drar mig till minnes en saga av HC Andersen om flickan som trampade på brödet när hon skulle över en myr. Myren straffar henne, hon sugs ner i underjorden och förvandlas till en staty. Inte nog med det, hon hamnar slutligen i helvetet där hon får stå som prydnad i djävulens salong.

Myrens olycksbådande mystik, med sin trolska mörkt glimmande yta som plats för försvinnande död, förför och skrämmer betraktaren inför Sara Vide Erikssons stora målning The Negative Form of an Empire. Strandkantens vasstrån är roströda, målade med kraftfullt upprepade penseldrag som i ångest och förtvivlan. I stället för penslar har hon arbetat med svanfjädrar som ligger prydligt upplagda på ett lågt podium framför målningen. Ännu färgbestrukna som vore det blodiga. Ja, alla som har försökt komma nära en svan vet att det är riskabelt. Svanar är aggressiva, de smutsar ner och en kan få hela flocken mot sig. Att deras vita silhuetter är eleganta, och måleriskt dekorativa har skapat en i grunden felaktig föreställning om deras väsen. Svanesången sägs dessutom förebåda döden. Trots kvällsljus och vattenlandskap vibrerar målningen, som de flesta av Sara Vide Erikssons verk, av en nästintill provocerande aggressivitet som gäckande och dold underton.

Sara Vide Eriksson, Svanfjädrar i The Negative Form of an Empire

Västerås konstmuseum har tillvaratagit godbitar ur sin samling, äldre och samtida verk har hängts vid sidan om varandra så att de för ett samtal. Patrik Karlströms fyra magnifika fotografier Swiss Alps kapslar in både det förflutna och det pågående i naturen. De robusta och, som människor gärna föreställt sig, bestående bergsmassiven – är de på glid? Alplandskapens utsatthet kanske är större är vad vi anar i klimatförändringens spår. Marcus Larssons vilda vattenfall lite längre bort framstår, trots sin dramatik, som teatralisk lek i jämförelse.

Länge har landskapsmåleri kunnat fungera som själens spegel. När nyhetsmedierna i dag sköljer över oss med rapporter om våld och kriser så blir det därefter. Frågan är berättigad: är det i själva verket människans förhållande till naturen som är på tapeten? Hennes syn på sig själv, sin plats i förhållande till naturen, sitt bruk, missbruk och beroende av den? Det finns alltid en spänning i detta, från kittlande beundran eller stilla ro, till våld, tvång och exploatering. I historiska orostider blir natur- och landskapsskildringar populära, tänk bara på mellankrigstiden i Sverige.

Men att måla landskap har historiskt stått lågt i rang, det lägsta bland motiv en målare med ambitioner kunde välja ända fram till renässansen. Som bakgrund bakom mytologiska och religiösa berättelser ser vi i europeisk konst vackra trädgårdar, väl inhägnade och skyddade från den omgivande vilda naturen. Undantag finns, tideböckerna från början av 1400-talet redogör i miniatyrformat för jordbruket under årets gång. Först när nederländska konstnärer börjar åka söderut i Europa, och gärna ner till Italien, som rena landskapsskildringar fästes på duk, pannå och i skissböcker, om än ännu fortfarande fyllda av himlastormande fantasier. Under 1600-talet kom landskapsmåleriet att skörda stora publika framgångar för att bli stilbildande långt in i vår tid. Heroiskt storslaget, rogivande stillsamt eller sublimt skräckinjagande – hur det än är så talar landskapsbilder till känslorna i oss betraktare. Vi speglar oss själva när vi söker fästpunkter i mötet med landskapsmåleri.

Patrik Karlström, Swiss Alps, och Marcus Larsson

Förutom utställningen i Västerås aktualiseras dessa tankar även på Bonniers konsthall i Stockholm, med titeln Träden står ljust gröna, en rad ur en av Göran Sonnevis dikter. Den numera åter populära salongshängningen blir här förvirrande, målningarna hänger till synes huller om buller på väggarna. Dessutom utan vägvisande bakgrundskoncept och namnskyltar långt bort. Det uppstår ingen kontakt dem emellan. Snarare tystar eller överröstar de varandra. Och då hjälper det inte att här finns både Anders Sunna och Aguéli, Lars Lerin och Julia Beck, tillika ytterligare många kända namn.

Det båda utställningarna antyder är att människans val pendlar mellan ångest och ånger när klimatfrågor kommer på tal. Naturskildringar har länge fungerat som projektionsytor som bär våra föreställningar om oss själva, de ideal och det samhälle vi skapar. De fortsätter att göra det.

Modertungan, detalj

I mötet mellan natur och kultur uppstår det inte sällan våldsamma krockar. Det är ingen tvekan om att när kulturella uttryck och strukturer används i politiskt syfte blir maktfullkomligheten förtryckande, tillintetgörande för dem som utsätts för det. När Johanna Gustafsson Fürst under en residency-vistelse i Norrbotten kom i kontakt med försvenskningsprocessen började tankar kring visuell konstnärlig gestaltning att växa fram. I Accelerators nya konsthall på Frescatiområdet i Stockholm möts vi av välkoreograferade men våldsamma krafter i hennes träskulpturer.

Modertungan, 2019

L’anguish, detalj, 2019

En av salarna ter sig som en skog av nakna pinnar, I 21 träskulpturer, ställda på granitsocklar, som ursågande ur berggrunden, har det ljusa träet från stolar böjts med våld och tvingats till förändring, förädling och ympning. Träet bänds till sitt yttersta tills det spricker men flikar och bitar hålls på plats, binds samman. Det är som om ohörbara skrik från den tysta smärtan och djupa plågan fyllde rummet, liksom vittnesmål om något oerhört som har inträffat.

L’anguish, 2019

Utställningen handlar delvis om språk och tal. Ympa orden, piska min tunga är dess titel, hämtad ur en dikt av Bengt Pojanen. Alla som är tvåspråkiga och har upplevt förbudet att fullt ut använda sig av detta kan genom sinnenas inlevelse känna igen sig.

Praktverket i utställningen är Modertungan, en upphängd och förvriden träskulptur. Med vrilar och inympade knutar, böjträbitar om och om igen. Hantverket är förbluffande skickligt genomfört, det är endast trä som har använts. Skulpturens form minner om hur kroppen bänds och böjs i ett anfall av smärta där yttre våld övergår till inre vanmakt. Våndan, krampen gestaltas tillika stumheten. Den ekande tystanden därefter tar andan ur en.